Marieshjärnspöken

Dag nummer två påbörjades lovande genom att vi inte hade något vatten i stugan. Nix, inget vatten alls. Genast ringde jag till min far och fick då bekräftat att de inte heller hade något vatten i sin stuga. Detta nämnde min far med svår kaffeabstinens i rösten då han meddelade att han minsann inte ens fått något morgonkaffe. Efter ytterligare samtal visade det sig att hela ön var vattenlös, detta på grund av att någon idiot på fastland grävt av en kabel.

Det skulle ta sådär 2 timmar att åtgärda. Låter kanske inte så länge, men för någon som inte varit på morgontoaletten, eller för min far som inte fått något kaffe är det är en väldigt lååååång tid. Men tillslut så kom vatten igång igen, ungefär samtidigt som min far, i sin vanmakt, varit ner i affären och köpt kolsyrat vatten för att på så sätt få sitt efterlängtade kaffe.

Syrran fick roa sig med att ta färjan över till fastlandet för att besöka läkarstationen med sonen (han som hade ramlat ner för en klippa). Självklart följde min son med för att visa sitt support och stöd. Själv bidrog jag med en liten fickpeng. Fast den lyckades sonen givetvis tappa bort redan innan han kom ombord på färjan. Men otroligt nog så hittade sonen faktiskt pengarna igen när han kom tillbaka. De hade legat i tryggt förvar i en bergsskreva. Så den som spar han har.

Maten för dagen var krovstroganoff, vilket föll alla i smaken. I själva matabonnemanget ingår det även kaffe efter maten. Det var efter vi avnjutit detta kaffe och jag så artigt skulle ställa tillbaka kopparna efter både mig och min väninnas som det hände.
Swwwiiiccch, jag halkar med min foppatoffel på en blöt fläck på golvet. Vilket resulterar i att bägge benen hasar isär (inte så graciöst och med ett högt tjut) till en nästan fullgod spagat. Detta krampaktigt ihållandes i två kaffekoppar, alldeles bredvid sopptunnan.

Detta observerades naturligtvis en liten spinkig nippertippa som förfärat tittade på mig. – Ja, det var en fläck där, säger jag lite urskuldande. – Ja, det är ju alldeles livsfarligt!!!!!, svarar hon, och såg faktiskt rätt tagen av själva situation. Men var det inte en liten överdriven reaktion? Det värsta som skulle kunna hände var ju att jag sträckte mig i ljumskarna och att hon skulle få hjälpa till att baxna upp mig igen.

Vädret var tyvärr blåsigt, gråmulet och kallt, så att ligga och pressa och plocka snäckor på stranden var inte så lockande. Men är vi nu på en Ö i havet så kände jag att jag måste doppa mig, även om det var föringat med livsfara, då hela ön var omringad av brännmaneter. Så dopp blev det och vi fick värma upp oss i bastun både före och efter.
Vi rundade av kvällen med att grilla (och dricka vin), med de få briketterna som vi råkat hitta kvarglömda i stugan (för själva hade vi glömt den lilla detaljen, att köpa kol ).

Just innan vi skulle somna, jag och sonen (min väninna och hennes barnbarn susade redan så sött) hör vi hur det låter som att det smyger någon på altanen. Först tänkte jag att det kanske var inbillning, men plötsligt satte jag mig klarvaken upp, och full av adrenalin. För nu hördes det tydligt hur dörrhandtaget drogs ner. Jag flyger upp, men avvaktar genom att först försiktigt kolla genom fönstret innan jag vågar öppna ut, men jag såg ingen. Fast sonen gillrade för säkerhets skull en massa fällor ute på altanen innan vi äntligen fick vår skönhetsömn inför nya äventyr på Ön.

Avslutar med en bild på grillet och när jag och Saga febrilt letar efter ett brännmanets fritt ställa att kunna doppa oss på ……fortsättning följer.