Belöning, krämer & kostnader.

Gokväll kära vänner. Jag "prenumererar" på nått som heter "Goodiebox", vilket i praktiken menas att jag en gång i månaden får ett paket med lite olika skönhetsprodukter för endast 199 kr. Onödigt kanske du tycker, men bor man själv får man "belöna" sig lite och skämma bort sig.....En bra kvinna rår sig själv heter det väl? 


Nåväl, sist (läs igår) fick jag bland annat en ansiktsmask i min efterlängtade Goodiebox och jag lovar dig, den var helt fantastiskt. Lätt att sätta på (ända påsättning som jag kan glädja mig åt i nuläget) Den var utformad som med en rollon funktion. Bara rulla på "geggan" över ansiktet och låta den verka. Inget kladd och ett jämt lager blev det. Och efteråt kändes ansiktet lent som en babyrumpa. 


Skillnaden var när jag för "många" år sedan hade köpt en anti rynkkrämen. Svindyr förstås. Den skulle sättas på på kvällen och verka över hela natten. Här skulle minsann rynkorna stoppas i tid. För vem vill väl vara rynkig? 


Nåväl, på kvällen var det dags och jag smörjde in ansiktet i ett tjockt lager med den dyre krämen med mottot, ska de va, ska det va ordentligt. 


När jag sedan skulle lägga mig kände jag hur det riktigt började strama och svida i huden, jävlar vilken bra kräm tänkte jag då. Kände ju redan hur hunden stramades åt. Detta måste ju vara värsta dunderkrämen. 


Tillslut så lyckades jag iallafall somna, trots att det brände som eld i ansiktet och jag sov faktiskt oförskämt gott. Tills jag vaknade!!!! Efter det obligatoriska toabesöket, råkade jag få se en glimt av mitt ansikte i spegeln. 

Jag såg ut som en fotboll!!! Och visst, alla rynkor hade förvisso försvunnit då svullnanden hade rätat ut de rynkor som fanns, så visst krämen höll vad den lovade. Men jag vet inte om det bara är jag men då e jag fan heller lite rynkig i ansiktet än att se ut som en svullen tomat i ansiktet.


Så trots att den krämen var dyr åkte den i papperskorgen och jag fick snällt försona mig med mina rynkor. Ja, efter att svullnaden lagt sig förstås. 


En annan gång fick jag den briljanta idéen att färga mitt hår själv ( ni vet väl att ibland så bedrar snålheten visheten) och detta var ett sådant tillfälle. 


Jag skulle färga det i iceblod. Sagt och gjort, färg inhandlades på Ica och sedan var det bara att färga, eller tona som det så snyggt stod på beskrivningen. Tvättas ut efter 8 tvättar stod det också kan jag tillägga. 


Döm till min förvåning och (fasa) när jag var klar och såg resultatet. Då hade jag helt plötsligt fått BLÅTT hår!!!!!!


Nu hörde det till saken att jag då hade endast 1 vecka kvar av min semester innan jag skulle börja jobba igen. 


Kan ju säga att den veckan tillbringades mest med att tvätta håret, minst 3 gånger per dag. 


Färgen håller i 8:a tvättar in my ass!!! Efter säkert ca 50 hårtvättningar var det blåa envist kvar. 


Så det var bara att bege sig till jobbet och hålla huvudet högt och säga på fullt allvar att jag färgat håret blått med flit, för att matcha uniformen om inget annat.


Men nu e mitt hår iceblond & huden len och nu ska jag prova en ny BUS-kräm....jag menar vad skulle möjligtvis kunna gå fel där hahahaha...

(null)



Livet, förlossning & dotter


Tingeling. Detta inlägg är kanske lite olikt dom andra inläggen för det är först och främst ett hyllning till min älskad dotter som faktiskt fyller 30 år idag (hur nu det är möjligt när jag bara e 30 årisch själv).

Jag var ju rätt ung när jag blev gravid med henne. Nämligen bara 17 år och bodde fortfarande hemma. Min kära far var inte direkt överförtjust i att jag var gravid i den åldern, vilket jag förvisso har full förståelse för idag. Men jag misstänker att han visade sitt missnöje genom att ofta steka blodpuddning. 

Inget konstigt i det i och för sig. Men nu hör det historien att jag efter en hjärnskakning i 7 års ålder, då jag för övrigt fortfarande älskade blodpuddning, råkades kräkas upp ett stort lass blodbuddning som tidigare avnjutits i bamba. Detta resulterade i att jag efter det inte ens tålde lukten av blodpuddning efteråt och kräktes oavsett om jag skulle vara gravid eller inte.

Men nu så stektes det minsann blodpuddning hemma i parti och minut och när jag mellan kräkattackerna frågade min käre far varför han stekte blodpuddning så ofta svarade han på sin finlandssvenska;-"Nåå, jag kan ju inte hjälpa att du e gravid och inte tål lukten. 

Nåväl, för att återkomma till själva förlossningen och den 19 september 1990. Jag började få småvärkar runt klockan 12(isch) på dan. Tyvärr råkade Carolines pappa ha en riktig viktig fotbollsmatch just denna dag. Ja ni får ju tänka på att han faktiskt var en riktig nyckelspelare sitt lag. Så naturligtvis passade det ju inte honom så bra att jag fick värkar just då. Ja jag menar dom låg ju i korpligan och en sådan match går ju bara inte att missa bara för att nån ska föda barn. Det får man ju faktiskt ha full förståelse för. 

Men som tur var så hade jag ju min kära mamma som minsann var redo, ja till och med ivrig så hon körde naturligtvis upp mig till förlossningen. På den tiden hade jag vilken jag skäms big time över idag, rökt under hela graviditeten och trodde ju att jag mellan värkarna behövde gå ut och röka hela tiden (vad annars skulle man göra under den tiden?). 

Men för att vara ärlig så smakade det inte och när jag sen blev introducerad för lustgasen sög jag i mig den istället så myyyyyyycket jag bara kunde. Ja, tills även den fick mig illamående vill säga. Men då hade som tur var hade även Carolines fader kommit upp till Östra sjukhuset efter sin mycket viktiga fotbollsmatch, som dom dessutom förlorade om jag minns rätt. 

Då fick min kära moder chans att få lite avlastning och gick ut för ett välförtjänst bloss och jag och Carolines pappa blev för oss själva. Ja, och så lustgasen förståss. Den sög jag ju i mig så friskt till den milda grad att jag plötsligt kände ett behov av att kräkas. Vilket jag påtalade…..Nu spyr jag……Nej, du kan ju inte spy här nu svarade han förtvivlat samtidigt som han då i ren desperation sliter fram en blomkruka som stod i fönstret…som jag lättad spyr i till hans fasa.

Men tillslut var värkarbetet i full gång,  jag hade högljutt avböjt mig någon mer lustgas efter spyan i blomkrukan. Hade liksom fått mer än nog av den. Då frågar barnmorskan mig för att avleda min smärta lite, vad vill du att det ska bli, en pojke eller flicka? -" Det får bli vad faaaaaan som helst, bara den inte blir rödhårig" väste jag ilsket och bestämt mellan värkarna.

Men i slutskedet  visade det sig att barnet tydligen inte syrsatte sig ordentligt och barnmorskan sa att jag  nu verkligen måste andas in syrgas och tvingande mig att andas i den där masken. Men det enda som jag kände var ju lustgasen, vilket jag ännu mer högljutt påtalade. Men dom tittade då på mig som om JAG vore tokig och sa nääää Marie det är BARA syrgas.

Samtidigt som alla blickar drogs till den blivande fadern….Som satt  där i ett hörn och hade  i smyg lyckats vrida igång lustgasen på full nivå och njöt för fulla muggar. 

Nåväl, tillslut kom min välbehövliga syrgas på och ut kom hon den 19 september 1990 klockan 19:10. Den mest underbara tös som sett såg dagens ljus. Världens finaste bebis…Blåögd och tro det eller ej…..RÖDHÅRIG!!!!

Jag var nu världens stoltaste mamma, och hennes pappa, stoltaste pappan. Min kära mor var en stolt mormor. Men när dom sedan åkte hem från BB sa den nyblivna fadern"- Förlossningen var verkligen ingen match, trodde ju att det skulle vara mycket jobbigare" 

Skulle han säga som bara var med i slutet och satt då mest i ett hörn och sög i sig lustgas. Min mor höll i alla fall på att köra av vägen vid detta uttalnde av ilska och hon inte slog ihjäl honom då är ännu idag en stor en gåta.

Men vet ni vad, jag måste ju tillägga att även min kära far var världens stoltaste morfar (blodpuddningos till trots).

Tänk att det nu är 30 års sedan. Men jag är fortfarande världens stoltaste mamma till denne fantastiska och underbara dotter, och nu är hon också mamma till två underbara barn. 
Och vet du vad, dessa två födslar har faktiskt jag fått äran och förmån att närvara vid, men det min vän är en helt annan historia.

(null)


Museeum, kultur & Taxi

Vi vaknade utsövda och pigga…hur nu det är möjligt efter en natt i en supermjuk säng kombinerat med en nackskada. 

Efter en fantastiskt frukost (tack Per) var vi redo för att bli lite kulturella. Och hur mer kulturell kan man bli när man besöker moderna museet? 

Så det var dit vi styrde kosan. By the way, denna gång valde min kära vännina att ha på sig sina bekväma skor istället (men jag såg fortfarande kort ut bredvid henne) 

Min vännina har med på sin så kallade bucketlist att få se en äkta Picasso innan hon dör och ja det skulle hon få göra idag. Ja, se tavlan alltså, inte dö.
Jag själv var mer förundrad över att vad räknades till konst än över själva Picassotavlorna. 

Exempelvis såg vi på museet en säck med kattsand som stod lutad på väggen vid en dörr. Var det konst eller hade någon bara glömt den där??? Eller en kvinna som smög runt och betedde sig väldigt udda, var det också konst? Ja, jag hade nog mer frågor än svar men insåg att vi inte skulle få några svar heller. Det heter ju att konst är i betraktarens öga. 

Till och med i tunnelbanan var det fullt med "konstverk" vissa lite snuskigare än andra. 

Vi fortsatte i alla fall vår kulturella resa, genom att besöka slottet (så klart) och även den tyska kyrkan i gamla stan. Vi hade först tänk besöka den finska kyrkan då vi såg att den var öppen. Men i sista stund hann vi hejda oss då vi insåg att det faktiskt pågick ett riktigt bröllop där. 

Så det blev tyska kyrkan istället. Och det var faktiskt en väldigt vacker kyrka. Dock så drabbades min vännina av plötslig akut touretts syndrom. Detta då hon lyckades spotta ur sig svordomar i allt hon sade. I och för sig viskandes men ändock svordomar i en kyrka.  Förresten varför e det så att man  automatiskt viskar i kyrkor?

Jo vi såg även för första gången någonsin en polislastbil!!!! Tänk att Stockholmarna alltid ska vara värst, inte räcker det med polisbilar, motorcyklar, piketbil utan självklart ska dom ha en lastbil med. 

Nu när vi var fullmatade med kultur var vi redo för nöjen igen. Det var dags för en öl. Denna gång lyckades vi (naturligtvis) hamna mitt i ett Hare krishnatåg innan vi kunde få sätta oss på uteservering vilket i och för sig var ett äventyr. 

Kvällen kom och vi bestämde oss för att besöka någon av restaurangerna som vi såg att det var långa köer till igår. För det måste det ju vara bra ställen när Stockholmarna trots covid-19 risk körar som packade sillar för att komma in där. 

När vi storstilat entrade det första stället och var precis på väg att slå oss ner och beställa något att fukta strupen med observerade vi (vilket var svårt att undgå) att stället genljöd av hård hiphopmusik och när vi nu vidgade vårt synfält upptäckte att det troligtvis inte var någon person närvarande som var mer en max 20 år. 

Och tro nu inte att vi på något vis kände oss gamla,  men vi kände ändå på något vis en aaaaaaaning malplacerade där och handen på hjärtat, vem står ut med sådan musik i några längre stunder? Så det blev en snabb flykt ut och lika storstilat som vi gick in lika smygandes smet vi ut igen.

Då hade vi betydligt bättre tur på nästa ställe. Härlig hårdrock ljöd genom högtalarna och folket där var en salig blandning av härlig mix på människor. Maten var toppen och drickat var gott. Men även den bästa av kvällar har sitt slut och det var dags för damerna att natta sig inför hemresan imorgon.

Efter en supergod frukost  (ja, tack Per igen) checkade vi ut och gjorde oss redo för hemresan. Men innan dess hann vi faktiskt med lite shopping också. Både i varuhus och på marknaden på Hötorget.

Men sen var det dags att sätta oss på tåget hem igen. Jag som sovit två nätter i supermjuk säng (men säkerligen bättre än om vi hade fått trängas i en 140 säng) hade rätt så ont i min nacke.

Därav tog jag ett snabbt beslut att unna mig en taxi hem från Skövde. Och vet du var det kostade?????? Jo 700 kr!!!!!!! Men jag som bara ville hem så fort som möjligt hoppade glatt in ändå.

Men vad får jag för en chaufför????? Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara denne människa. För det första körde han en superlång omväg och som han körde sen……..typ 80 på 100 väg och 50 på 90 väg eller ja, jag ska ju inte överdriva då han faktiskt kom upp till 58 vid ett tillfälle. 

Jag trodde mitt topplock skulle gå. Vad faaaaan,  jag hade ju nästan cyklat hem fortare än idioten körde. Men jag tog tillfället i akt att öva på min nästan nu obefintliga impulskontroll och vet ni vad, jag kom hem tillslut ändå. 

Tack min älskade barndomsvän för en superrolig helg och vet ni vad…..Nästa gång, inom en snar framtid hoppas jag, blir det en Helsingfors resa för oss två, eller hur?

(null)




Klackar, maskering & Gamla stan.

Efter att vi fyllt på vätskedepåerna och "fräschat" upp oss lite på rummet och att min vännina fått på sig sina högklackat. För att citera henne -"Om jag hittar mannen i mitt liv här i Stockholm måste jag ha fina skor på mig" 

Sedan att hon som redan är lång blev ännu längre och speciellt bredvid mig som är så kort gjorde ju inget. Jag nöjde mig med bekväma gympaskor och såg på snudd ut som en dvärg bredvid henne. Men nu var vi i alla fall redo att bege oss ut i stora staden.

Jag hade föreslagit Gamla Stan då jag tycker att det var mysigt där. Så sagt och gjort till gamla stan blev det. Och förresten, ni som varit i Gamla stan är säkert väl medvetna om att det är ett ypperligt bra ställe att gå med högklackat på, och då speciellt med  alla kullerstenarna. 

Vi hittade en mysig italiensk resturang där vi åt en mycket god (och dyr) middag. Sedan vandrade vi gränder upp och ner och stannade förstås för vätskepauser lite då och då. Farligt att bli uttorkad. 

Vid en nedförsbacke lyckades min väninna nästan ramla in genom ett fönster till en resturang. Ja, på grund av det mycket ojämna väglaget och inget annat. Men den chockade mannen som nästan höll på att få min väninna genom fönstret höll nästan på att sätta i halsen och tittade på oss med skräck i blicken. Jag fångade naturligtvis upp väninnan innan hon brakade genom rutan och ingen fara skedd. 

Men nu i efterhand har jag funderat, kanske var det mannen i hennes liv som satt där och åt??? Och tänk vilket sätt att träffas på första gången. En vacker kvinna som ramlar in genom rutan och landar på middagsbordet och till på köpet med snygga skor på. Ja nu lär vi ju aldrig få veta om det var så.

Sedan var det i alla fall dags att ta tunnelbanan till hotellet. Och vet ni, det finns speciella sittplatser på tunnelbanetågen, för gamla, handikappade eller gravida. Och eftersom inga sådana som passar in på den beskrivningen verkar finnas i Stockholm, var dessa platser alltid lediga. 

Men tillslut "vågade" min vännina sätta sig där . Sedan att det berodde på dålig balans låter jag vara osagt. Men några killar tyckte tydligen det var ofantligt roligt när hon landade på handikapsplatsen. Och skrattade och sa att hon ska vara glad att hon inte är död iallafall. Vad fan menade dom med det föresten? Också något vi aldrig kommer att få veta. Var säkert något internt dåligt Stockholmsskämt.

Väl på Vasaplan såg vi att dom hade en sk spontancrusing OCH att det var låååååånga köer till krogarna. Ja, Stockholmare verkade då inte bry sig om covid-19 i alla fall. Och inte tror jag dom fattat begreppet att bära ansiktsmask heller, men posera kunde dom. Min väninna fick många fina bilder på bilarna och jag lovade henne (lite kaxigt kanske) att detta minsann inte e något mot crusingen i Tidaholm.

Kvällen avslutades på vårt hotell…..Stackars Per syntes inte till (tror han medvetet gömde sig) Och bartendern på hotellet var en sådan där riktigt riktigt dryg Stockholmare som uppfyller alla fördomar om 08-or.

För han hade minsann redan "råkat" diska allt i baren och kunde absolut inte göra en drink till oss väl behövande, men naturligtvis kunde han servera oss vin, öl eller ren sprit. Nä det där var ingen Per inte!!!! 

Men det var ändå dags att nanna för dessa damer. För imorgon skulle det vankas kultur för hela slanten och uppfyllning av väninnans bucketlist på högsta nivå. 

Avslutar som Morran (I Morran och Tobias) som så bra sammanfattade det hela….Nå ja de e en dag imorgon också……..

(null)



Tåg, Stockholm & barndomsvän

Äntligen blev det av. En weekend till Stockholm med en kär gammal barndomsvän. Eller ja, efter massa olika turen, så blev det vi två som åkte tillslut. Vi skulle träffas igen första gången på sisådär 3-4 år.

Barndomsvännen som reste från Gbg, sms:ade när hon startade resan (jag hoppade ju inte på förens i Skövde) att det var ett gäng killar som gärna ville åt våra mycket väl bokade platser så att dom kunde sitta ihop. 

Men då dom hade mycket sämre platser kom hon på den briljanta idéen att skylla på att jag var tvungen att sitta där för att jag led av obotligt och kraftig åksjuka. Vilken story jag fullständigt och med inlevelse backade upp sen, Oja, om ni bara visste hur jävla åksjuk jag kunde bliiiii. 

Jag hade på nått konstigt vis blivit placerad bredvid en SOS-telefon också. Ingen annan resande hade en sådan. Så visst kände jag mig väldig utvald och fick samtidigt kämpa med min impulskontroll, då det var mer än lockande att se vad som hända OM jag på något sätt råkade trycka på knappen. 

Min kära vännina hade som en liten överraskning tagit med två stycken "Lonkero" (longdrink, gin & tonic) som vi skulle avnjuta tillsammans på tåget. 

Vi hann precis öppna dom och skulle ta en klunk för att fira in vår weekendresa, då kom hon, en mycket bestämd tågvärd som med nitiskt stämman utbrister;
"- Det är  strängt förbjudet att dricka medhavd dryck på tåget. Men eftersom jag är snäll, så ska jag nu städa toaletten, men när jag kommer tillbaka så är jag tvungen att beslagta er dryck. Och sätter ni er i motvärn så får vi stoppa hela tåget" Det var minsann ord och inga visor det.

Sedan hann vi knappt blinka eller ännu mindre dricka innan hon snabbt som en hök var tillbaka och med nöjt uttryck beslagtog vår dryck. Ja, det var ta mig fan den snabbaste toalettstädning jag sett. En klunk hann vi i alla fall avnjuta.  

Nåväl, vi körde på plan B istället, att köpa en öl på tåget. Och till vår förvåning så stod ju självaste kommandoran, förlåt tågvärden, som just beslagtagit vår dryck, i resturangvagnen, och nu var det absolut inga problem för att sälja dryck till oss.

Resten av resan fortsatte med mycket skratt och inga mer missöden mer än att vi upptäckte att min vännina haft så bråttom till tåget att hon satt på sig sin tröjan ut och in. Och att när vi sedan skulle gå på toan så höll komman….tågvärden på att städa den igen, men nu tog hon minsann lååååång tid på sig, så klart för nu var vi ju superkissenödiga.

Så kom vi fram till vår vackra huvudstad och hittade utan problem till hotellet. När vi skulle checka in satt det en äldre herre i receptionen som hette Per. Han tittade på oss när han hittade mig i bokningen och frågade om det var fru eller fröken Bengtsson. Fröken!!!!!! utbrister jag snabbt.

-" Okej, FRÖKEN Bengtsson, är du medveten om att du bokat ett rum med endast 140 säng" frågande han lite roat och tittade menande på oss två. 

Nä det hade verkligen inte fröken Bengtsson tänkt på, svarade vi i kör på varandra och brister ut i nervöst asgarv. Hur fan ska vi två får plats i en 140 säng (och jag som plöjer runt som en elvisp på nätterna med)

Men Per, serviceinriktad och proffsig som han är, säger att han uppgraderar oss till en rum med två sängar utom kostnad så damerna kan sova gott om natten. 

Sedan fortsätter han incheckningen och säger förvånat, -" Så fröken Bengtsson har inte bokat någon frukost heller?" Fan jag måste ju varit full när jag gjorde den där bokningen. Frukosten är ju det göttigaste när man bor på hotell.

Har jag inte det, svarade jag besviket. Men då får vi bokat till det då (vilket skulle kostat oss 300 kr var för två frukostar) 

Men Per, den underbara herren, sa att han minsann bjuder damerna på frukosten då han tycker  att vi förtjänar det.

Min vännina påpekade då för mig att jag minsann får bjuda igen nu när Per varit så snäll. Javisst svarade jag snabbt och säger till Per -"Kommer du till Tidaholm så lovar jag att bjuda dig på frukost. Hur fan lät det då, att det alltid ska hoppa ut massa grodor ur denna mun!!!!!

Per rodnade djupt och tittade stint ner i sin dator och utbrister att -" Nu gjorde fröken Bengtsson mig generad här". 

Min kära vännina utbrister stöttande ut i gapskratt, vilket jag inte var sen att haka på och så lämnade vi hotellreceptionen och en generad Per för att göra oss redo för nya äventyr.

Fortsättning följer…. 
(null)





Ögonbryn, Turkiet & ”Girlpower”

Idag fixade jag mina ögonbryn igen. Ja, jag vet, jag brukar göra det lite då och då. Jag vågar absolut inte försöka själv…det gör ju svinont. om inte annat. Men med handen på hjärtat så blir det inte alltid bra bara för att man går på salong heller. 

Jag blev superduperlycklig, när jag introducerades för trådning. Ja fatta, det gör lika ont som som att dra varande jävla hårstrå med pincett, men halverar tiden då trådning tar många på samma gång. Genialt, om du frågar mig.

Första gången jag ens ägnade någon tanke åt mina ögonbryn, var när min kära dotter påpekade att "Mamma, du borde nog göra något av dina ögonbryn" Vadå, mina var ju så ljusa att det knappt syntes alls, tänkte jag. Hade ärligt talat har aldrig ens aldrig tänkt på brynen förut.

Sagt och gjort, jag lät då min dotter färga dom. Men när jag frågade hur länge jag skulle sitta med skiten, svarade hon lite lamt. "Tja, jag brukar sitta i en kvart, vad du ska sitta vet jag inte….Då hade det gått 20 min!!!!!!! Jag sprang som en tok till toan för att tvätta bort skiten. Men försent….jag såg ju för fan ut som jag hade två laktrisktremmar över ögonen!!!! 

Och jag som skulle till jobbet dagen efter!!!!! Men lösningsfokuserad som jag faktiskt  är får jag säga att jag gråtandes kom på att rakhyvel var bästa alternativet, detta till trots att min då 8-åriga son strängt förmanat resten av familjen att sluta skratta, då jag minsann inte kunde hjälpa att jag fått killögonbryn!!!!!!

Eller som när jag var i Turkiet med min ena älskade syster. Ja då unnade vi oss en riktig spa-dag med allt var det innebar. Vi småstartade då med turkisk haman. 

Vilket började med bastubad. Sedan skulle vi bli skrubbade från topp till tå. Problemet var var bara att det var en kvinnlig och en supersnygg kille som skulle få äran (oturen) att skubba oss. Syrran beslutade snabbt att hon minsann skulle bli skrubbad av den kvinnliga, vilket ju även var min tanke. Det hela slutade med att hon hockeytacklade mig så jag nästan flög in i bastuaggregatet   och jag fick snällt (och rodnandes) bli skrubbad av den snygge. Tur det var så immigt där inne, så jag slapp avslöja hur generad jag faktiskt var.

Därefter var det ansiktsmask i väntan på massage. Då såg vi att den snygge killen gick in och duschade, men att en mycket biffig och skäggig kille som jag påpekade lite skämtsamt för min syster var mycket lik en före detta klient uppenbarade sig. Jag sa till min syster att det var ju en himla tur att det inte var han som skulle skrubbade mig iallafall.

Och vem tror du skulle massera mig???? Jo, rätt gissat, den biffiga och skäggiga killen!!!!! Behöver jag tillägga att jag var stel som en pinne när han skulle massera???? Try to relax…sa han mer än en gång. Och jag lovar dig verkligen…..jag försökte och lyckades tillslut. Och kunde njuta av massagen.

Efter detta tortyrmoment…var det det dags för "skönhetsbehandling" för själva ansiktet. Och för att återknyta lite, ögonbrynen. 

Så trådad blev jag och färgade gjorde hon. Ja, för det var en hon denna gång. När hon sedan var klar, visade hon nöjt upp sitt resultat med en spegel. Å herregud, det var ta mig fan en repis av dotterns färgning???? Oh my good, utbrister jag desperat på min knaggliga engelska….it was dark!!!! Oh, sorry säger fanskapet då och släcker lampan!!!!!! Vad fan, trodde hon det blev bättre då, när jag inte såg?????? 

Tur nog hade jag stora solglasögon och tog på mig dessa för att smyga som en skugga tillbaka till hotellrummet där syrran väntade. Men utanför skönhetssalongen stod han som bokat in allt för oss och frågade om vi var nöjda…..

Typiskt svenskt svarade jag, fortfarande med de stora solglasögonen på (aldrig i helvete att jag tänkte ta av dom) att vi var supernöjda. Ja det var ju min syster i alla fall kan jag påpeka, efter den garvattacken hon fick när jag kom upp på rummet med mina "saddam huissen" ögonbryn.

Nåväl, denna gång räckte det med att gnugga sminkborttagningsmedel för att se någorlunda normal ut igen.

Men det var då, nu idag fixade jag ögonbrynen i Tidaholm, trådning så klart, och lagom med smärta och färg, alla var nöjda och glada. Och inga traumatiska upplevelse här inte. Utan lagom nöjd, som sig bör :)   

Med med detta är jag iallafall redo för nya äventyr, kanske redan till helgen då jag ska spendera en weekend i Stockholm med en kär gammal barndomsvän. Upplägg för ett nytt inlägg??? Ja, troligtvis eller snarare sannolikt. 


  (null)



Plan B, tjejmilen & handikapp.


Nu börjar det dra ihop sig igen. För den 29 aug  är det nämligen planerat att jag ska springa tjejmilen i Stockholm för fjärde gången i mitt liv. Men som så mycket annat detta år 2020 så är det inställt på grund av covid-19. 

 

Förra året var jag, nu när jag tänker efter, minst lika taggad. Ja så till den milda grad att jag hade tränat inför själva loppet i minst…….en gång. 

Och den gången sprang jag på ett löpband så gott jag kunde (läs orkade) i 5 km…….Det tog mig 40 min…..så min optimistiska sida sa mig (läs ADHD-hjärna)…näää Marie, milen klarar du på minst 1 och halv timme. 

Så way not….det blev mitt mål…tränad eller inte. Men hallå…det finns något som heter finsk sisu…bara bita ihop och springa.

Sagt och gjort. Stockholm blev det…och hotell Globen bodde jag (samma hotell som the Gunilla förresten, men "I dont kiss and tell…") Så var det äntligen dags för start och jag var supertaggad, vädret var strålande och trängseln var stor av hurtiga, starka kvinnor.

Banan som jag ju sprungit två gånger tidigare gick mestadels på asfalt, det visste jag ju. Så vad hände….efter ca 1 km…??? Jo, jag fick kramp, i mina benhinnor, du vet dom i smalbenet. Exakt som ALLA tidigare gånger.

Fuck, tänkte jag då, skit i tiden Marie, sikta bara in dig på att överleva själva milen och låt det ta den tid det tar för att genomföra skiten (ärligt tala så hade jag god lust att lägga av, lägga mig vid sidan av banan skrika och bli vårdad av, helst, någon snygg sjukvårdskille).

Men är man halvfinne, blond och tävlingsinriktad lyckades jag hitta sisun till slut och kämpade vidare, man kan ju fan inte bara lägga av.

Så jag bet ihop…..kämpade. såg skylten det som stod 5 km på….hann omfördela tankarna, du vet hälften vunnet….men sedan så fortsatte jag och fortsatte. Började grunna på hur lång 1 km egentligen är, herregud, jag dör ju här. men efter vad jag tyckte var en evighet så kom då skylten….7 km!!!! 

Jag hade alltså lyckats missat 6 km skylten medan jag stånkade mig fram. och nu vara det "bara" 3 km kvar istället för 4a. Så det fick mig att finna ny kraft och energi att fullfölja loppet. Och (hör och häpna) jag sprang i mål på 1 tim och 24 min & 58 sek. Vilket jubel inom mig!!!!!!! Skam den som ger sig.

Men dagen efter… Jösses, jag funderade allvarligt på om jag blivit förlamad. Jag hade så jävla ont i hela kroppen. Men jag lyckades på något mirakulöst sätt ta mig på benen och checka ut från  hotellet. Sedan var det bara att försöka gå (såg säkerligen ut som en pigvin som skitit på sig där jag vaggade fram dragandes på resväskan iväg till tunnelbanan. 

Men självklart var rulltrappan "ur funktion" till tunnelbanan. Är du medveten om hur höga trappsteg det är på en stillastående rulltrappa? Det kan jag i alla fall försäkra dig om att jag blev medveten om, brutalt medveten. Nåväl, jag kämpade mig uppför rulltrappan med min resväska. 

Det gick ju av förklarliga skäl inte så fort och om du åkt tunnelbana i Stockholm så är det nästan förenat med dödssynd att vara saktfärdig. Så även för mig, då det var otaligt med stressade Stockholmare som trängde sig förbi mig (den stora bromsklossen). 

En *vänlig" Stockholmare snäste lite irriterats (detta var när jag med stor möda och besvär hade lyckats konka mig upp för halva den stillastående  rulltrappan) "- Om damen har sådan svårigheter borde damen kanske ta hissen istället för att vara en bromskloss för oss andra".

Hissen, tänkte jag, vad fan kom jag inte och tänka på det. Och sedan tänkte jag på uttrycket damen…..Vad fan, tror han att jag är 80 år eller…Och tillsist berömde jag mig själv mentalt för att jag lyckades hejda min omedelbara impulslust att knuffa ner fanskapet från resterande trappsteg. Han som hade så himla bråttom…

Nåväl det var förra året det. För att hoppa tillbaks till nuet igen och mitt så kallade tandproblem, så var jag ju hos folktandvården igår för att se vad deras plan B för min tand eller förlåt avsaknad av den var. 

Det visade sig inte vara någon plan alls. Nä, utan där stod inte en tandläkare utan två plus en tandsköterska och tittade mig i käften. 

Ny röntgenbild togs och sedan tog dom fram en jävla digitalkamera!!!!!!!!!!! och började fota för fullt!!!!! För dom visste tydligen inte hur dom skulle kunna åtgärda detta fel. 

Utan dom meddelade mig med allvarlig stämma - "Vi ska ta upp ditt ärende och diskutera det när vi har tandläkarekonferens nästa gång, det kommer ta ett par veckor, men jag hör av mig efteråt"

Så plan B ledde till plan C och under tiden får min stackars krona ligga i en burk & käften sakna en tand…..men vadå, tänk att min käft kommer får vara med på nästa tandvårdskonferens och bli beskåda utav massa "experter" helt gratis. Det ni.          

(null)

             




Hamsterlook guccimamma & tur

Halloj i stugan. Hoppas du mår bra. Tänkte det var dags för ett nytt inlägg. Det var ju bara sisådär 2 år isch som jag postade ett inlägg sist. Förresten, har du tänkt på vilket fantastiskt ord isch är…….? Jag bara älskar det……går att använda till allt. Lägg bara till isch i slutet så kan du nästan komma undan med allt…..helt briljant helt enkelt.

Okej, nu till storyn…..Den började för ca 2 år ichs och jag hade precis återhämtat mig efter en lunginflammation (det var under julen, för den som är petig) och nyår närmade sig med stormsteg. 

Tre dagar innan nyår vaknade jag upp och hade jätteont i käften och såg att jag var lite svullen i ansiktet.  Jag som får PTS av att bara tänka på tandläkaren insåg att jag nog får krypa till korset och gå dit.

Tur i oturen så visade det sig att vara en inflammation i käken. Vilket jag naturligtvis redan listat ut. Fick penicillin utskrivet och löften om att det skulle hjälpa. Trodde jag….Värken snarare tilltog istället för att avta. Så två dagar före nyår hade både värken och svullnaden ökat väsentligt i stryka. Tandläkaren i Tidaholm gick inte att gå till då dom naturligtvis hade stängt. 

Men då kom min kära syster på att man kan ju ringa till KRY och få prata  med en doktor via videosamtal. Sagt & gjort, ringa KRY-appen blev det. Kostade visserligen 300 kr, men vad fan, det kan det ju vara värt. 

Trodde jag. Nä, den doktorn (om han nu ens var det) såg smått chockad ut när han fick se mitt nu vanställda ansikte. Han upplyste mig om att jag bör uppsöka akuten omedelbart och få en bedömning på plats….nämnde jag förresten att detta samtal kostade mig 300 kr????

Syrran var hygglig och körde mig till KSS i Skövde. Väl där kom vi in till en smockfull akutmottagning. Vid inskrivningen sa sköterskan att det nog är minst 6 timmars  väntetid tills jag får träffa en läkare. Det var droppen, jag beordrade syrran att köra hem mig igen. Tänkte att jag kan ju åka till Skövdes jourvårdcentral i morgon, tidigt. 

Så efter en sömnlös natt åkte jag själv till Skövde på morgonen och blev varse om att det vara fler än jag som haft den idén.
Detta resulterade i att det blev min tur efter ca 5 timmars väntan. Nu var jag så svullen i ansiktet att mitt högra öga var igenmurat och läpparna såg ut som en parodi på en misslyckad fillersbehandling. 

Nåväl den läkarens bedömning var att genast skriva en akutremiss till (trumvirvel här tack)…………. akuten KSS. 

Väl där sa den inskrivande sköterskan; "Jösses som du ser ut, vi har tyvärr inte någon käkkirurg på plats, du får kanske åka till lasarettet i Borås. Fast först ska du få träffa vår öron, nästa hals doktor".

Tror det var exakt där mina positiva förhoppningar tog slut…..Där jag fattade att jag inte skulle kunna jobba på nyårsafton och att jag kanske alltid skulle se ut som en hamster fullproppad med mat i kinderna………Nåväl doktorn kom och hon tripplade min tidigare penicillindos  och rekommenderade mig starkt att dagen efter åka till en jourtandläkaren (som naturligtvis också ligger i Skövde) dagen efter. Men jag slapp ju i alla fall att åka till Borås.

Så min nyårsafton började med att köra till Skövde som en vanställd enögd pirat då mitt högra öga nu var helt igenmurat. Väl där (jag var till en början den enda patienten, då normalt folk kanske har liiiite annat för sig på en nyårsafton) satte jag mig i väntrummet. Efter en stund kom det in en riktig "Guccimamma" och hennes son. Du vet kanske vad en Guccimamma är? Om inte så är det en mamma som ser ut att komma från en modellkatalog, du vet senaste mode på kläderna, dyr märkesväska, löshår, lösögonfransar och lösnaglar och högst troligt silikonbröst med.

Nåväl, denna kvinna blev plötsligt helt förfärad….Hon hade nämligen glömt sin mobilladdare i bilen (vilket säkert var en Mercedes  eller Audi). Hon bara mååååååååååååååste ha sin laddare. Sonen som var i 8 års åldern isch…..Ville absolut inte följa med och hämta den och till slut fick mamman gå och hämta den själv.

Så där sitter jag och det lilla barnet ensamma i väntrummet, då jag hör hur pojken plötsligt börjar snyfta. När jag tittar åt hans håll sitter han med händerna för ansiktet. Stackarn….tänkte jag. Han är säkert förfärad över det monster som sitter här, och syftar naturligtvis på mig själv.

Nåväl så kom guccimamman klapprandes tillbaka på sina skyhöga klackar med sin laddare i högsta hugg. Ser på sin lille son som sitter där med händerna för ansiktet och utbrister;-" Men herregud, sitter du här och gråter!!!!!". 
Och när pojken tog ner sina händer visade det sig att han blödde näsblod!!! 

Men lilla hjärtat, blöder du näsblod och INGEN gör något, fortsätter hon nu högljutt, samtidigt som hon stirrar på mig med förebrående ögon.

Precis som OM jag skulle gjort den stackars pojken något ont. Tur i oturen blev jag exakt då inkallad till tortyr…förlåt, tandläkaren. Väl där deklarerade tandläkaren hurtigt att vi minsann får lägga ett litet snitt i käften (förlåt,munnen) och släppa på trycket lite. Därefter skrev hon ut annan penicillin och sa att om den inte funkade så kunde jag hämta ut ännu starkare penicillin på nyårsdagen. Därefter var det bara att åka hem, 4000 kr fattigare, men lite mindre svullen.

Nyårskvällen kom och min kära syster bjöd ner mig till henne för att "ingen ska behöva sitta ensam på en nyårsafton". Väl hemma hos henne, såg jag att hon dukat upp med massa godsaker. Men ta för dig nu då, säger systern uppmuntrande…..Hmmm, ser jag ut som jag kan äta något fick bli mitt svar samtidigt som jag drack buljong och sög i mig nudlar. Hejhej, år 2019 kom du bara :)

Så kom nyårdagen…..och naturligtvis så hade svullnaden inte gått ner mer. Så det vara bara att hämta ut det andra receptet. Och självklart fanns det ju inget apotek öppet i lilla Tidaholm…….jag menar, det var ju i alla fall nyårsdagen. Så för tredje dagen i rad var det bara att åka till Skövde.

Nåväl, för att försöka göra en redan lång story lite kortare och spola fram flera tandläkarebesök, operationer och ca 7000kr fattigare (och allt detta för en tand). Så var detta ett färdigt kapitel i slutet av april (2019) och jag hade efter två försök äntligen fått en ny tand. 

Så varför skriver jag om detta nu då, kanske du undrar? Jo, för förra veckan vakna jag av att samma tandjävel var lös. Jag ringde ju självklart tandläkaren direkt och fick tid samma dag. Och jo, visst fan hade den lossnat. 

Tandläkaren förklarade tålmodigt för mig att den där "skruven" som tanden sitter fast i tydligen är lite för kort. Men att jag bara ska vara lugn för att han skulle sätta fast den igen. OCH OM detta inte skulle funka, får vi ta till plan B och göra om allt igen.

Plan B, tänkte jag då uppgivet, jag har ju för sjutton redan gått genom hela jävla alfabetet med planer för denna jävla tand!!!!! Men det e ju klart…….efter Ö kan man ju faktiskt börja om alfabetet en vända till. Eller?

Men det positiva med detta denna gång är att det inte kommer att kosta mig en KRONA (göteborgshumor,jag vet) då det finns något som heter så vackert som garanti. Och till på köpet får jag möjlighet att fortsätta öva mig på att bota min tandläkarskräck :)

Ja just det ja……tanden lossnade igår igen och jag väntar spänt på folktandvårdens plan B…………
(null)


Semester, äventyr & myggbett

Min semester startade i raketfart. Ja, så fort att jag knappt hann byta om från arbetskläderna innan det bar iväg till Östergötland. Maken stod nämligen bokstavligen på uppfarten och gasade.

Och gasade det gjorde han sannerligen hela vägen upp. Så för att slippa stressutslag och adrenalinkickar genom hans rallykörning varvat med de mest galna omkörningar, passade jag på att se på film i mobilen istället, tills vi otroligt nog helskinnade kom fram.

Väl framme myste jag med valparna och trevligt sällskap
medan älskade maken och övriga gänget begav sig ut i natten för att beskydda åkrarna från vandaler. Detta resulterade till att en ”tjuvgalt” minsann fick sätta livet till.

Och så kom den efterlängtade dagen, som min make tjatat om, och varit så ”till sig” över. Han hade till och med köpt mig en lämplig ”outfit” för att jag skulle hänga med. Själv får jag nog erkänna att jag mest känt ångest och oro över att hänga med på detta äventyr. Men lovat är lovat. Och visst ska man våga pröva nya saker?

Så döm till min förvåning när jag faktiskt tyckte det var riktigt kul och en smula spännande också, det ska erkännas. Lite ”hillbilly” över det hela var det förvisso, men med ett otroligt trevligt sällskap.

Häftigt att se hundarna jobba också. Trots att vår lille Frasse var så övertaggad att han smet ner i ett tomt gryt och sprang runt där nere som en tornado i över en timme och verkade inte ha en tanke på att inte komma ut.

Men lille Frasselito trodde väl att alla som ropade efter honom hejade på honom och därav sprang ett ärorvarv (gång på gång). Jag är stolt över honom i alla fall.

Några som också var glada över att vi var där ute mitt i ingenstans var myggorna. Satans var myggbett jag fick. Jag har till och med lyckats att få 6 myggbett och det bara mitt ringfinger (som förövrigt INTE har några ringar nu, då fingret är dubbelt så stort)

Efter detta äventyr kastade jag mig snabbt på nästa. Ridning (på en riktigt häst) vilket även det var fasligt mysigt.

Hästen hajade nog rätt snabbt att jag inte hade 100 koll, då den passade på att ta diverse matpauser av vad som kom förbi.

Sedan upplevde jag att han hade en liten förkärlek till diket hela tiden, tills jag kom på att det är ju jag som styr och troligtvis hästen som tyckte att JAG har en förkärlek till dikena.

Vi red i alla fall i över en timme, vilket jag kan garantera er kändes i min bakdelen efteråt.

På söndagen var ”tant” tvungen att ta det lite lugnt främst för att jag knappt kunde gå. Så jag roade mig med valpmys, cirkusuppvisning och sockervadd. Oroa er inte, det var INTE jag som uppträdde utan jag var bara publik, men sockervadden klarade jag minsann att äta upp själv.

En bättre start på min semester kunde jag faktiskt inte få.

I kväll bär det iväg på Tutbingo i Ekedalen med risk för att drabbas av touretts eller vinna en massa cash (hoppas på de sistnämnda)

Födelsedag, Soul & taxi

Så kom dagen när jag fyllde 45 år (vart tog alla dom åren vägen?) Den startade med en underbar frukostbuffé där jag fick ett fint gratulationskort från de engelska paret som även bjudit med oss till en Soullonge under dagen.

Något som vi själva kanske aldrig skulle komma på att gå på. Men varför inte våga pröva något nytt och just idag passade det oss utmärkt pågrund av den smått hummerröda huden behövde vila en dag.

Och vad kul vi hade. Fantastisk underhållning med bra sång, mycket humor, kalla öl, god mat och underbart sällskap. Allt medan maken och Terry sprang skyttetrafik för att hinna betala först.

Och efter detta fortsatte dagen med massage på hotellets underbara spa-avdelning (som var min present från min älskade dotter) och väl åter på rummet igen fanns en flaska välkyld champagne och choklad med hälsningar från hotellet.

Men underbart är kort och resterande vecka rusade iväg och plötsligt var det dags att åka hem. Det var ett smått tårfyllt avsked från våra nyvunna vänner, där vid vårt office, smidigt beläget vid poolbaren.

Till flygplatsen hade vi förbokat taxi. Och just denna taxichaufför var en mardrömsbild av vad man fördomsfullt kan tänka om en spansk taxiförare.

Det var svordomar och flitigt viftandes med händerna i ett ständigt smatter på spanska. Allt medan jag och maken satt med ett påklistrat leende och panikbromsade i baksätet. Och även om vi inte är något vidare på det spanska språket uppmärksammade vi en hel del svordomar.

Värst var det när vi åkte förbi en olycksplats i motsatt fil vilket det (föga förvånande) var tre taxibilar som krockat ordentligt. Men vi klarades oss som i ett mirakel helskinnade till flygplatsen.

Nu längtade vi båda hem främst efter vår lille Frasse, så flygningen hem kändes extrem lång och det var härligt att landa i Sverige igen. Speciellt efter att det var en hel del luftgropar där uppe i luften.

Kändis, finnen & show

Efter det rullade dagarna på i en oroväckande fort. På hotellet var vi numera kända som ”Freddy and wife” och varit vi än gick fick vi glada hälsningar.

Vädret var toppen och dagtid spenderades vid poolen eller vid havet. Detta resulterade i att vi nu lyckats få en djup röd nyans över hela kroppen trots ständig kletande med solskyddsfaktor.

Dock så kom det ju nya folk hela tiden och vips, så dök det upp en finsk gubbe med sin fru. Dock så verkade de tro att allinclusive endast innefattade alkohol, då de ständigt var radar.

Eller faktum var att vi endast såg till hans fru vid detta tillfälle under hela veckan. Men han sågs till ständigt till iförd samma t-shirt och shorts hela veckan

Han försökte ta kontakt med oss med en blandning av finsk engelska. Jag lyckades iallafall tyda att de kom från Heinola i Finland, vilket otroligt nog är samma stad som min kära Pappi kommer ifrån.

Men när han fick klart för sig att jag endast är halvfinska sa han föraktfullt ”You are a Horri”, vilket är ett fördomsfullt uttryck att benämna halvfinnar på (rättare sagt barn som har finsk pappa & svensk mamma). Efter det var det bara att hålla sig undan honom.

Några som hade oturen att inte lyckas hålla sig undan var våra engelska vänner. Finnen hade suttit sig ner vid deras bord när det hade en romantiskt middag och med sin finskengelska tjötat på, helt obegripligt för dom så de hade varit tvungna att lämna sin middag och fly fältet. Vi såg allt från ett tryggt avstånd.

På kvällen var det show igen. Denna gång var det akrobatik. Och vad ska sleven vara om inte i grytan…….för det tog inte lång tid innan maken var uppe på scenen.

Men inte innan jag hade fått oturen (för artisten) att försöka kasta en basketboll som han skulle fånga med en pinne som han hade i munnen. Det hela höll på att sluta med att han fick HELA pinnen nerkörd i halsen istället, då jag faktiskt inte har något vidare bollsinne.

Men maken impade återigen både mig och resterande av publiken med att lyckats med allt det artisten utsatte honom för, inklusive en volt, på detta finns det faktiskt filmbevis.

Fortsättning följer……………………………

Topless, weed & fläktare

Andra dagen styrde vi kosan mot havet. Där var verkligen liv och rörelse kan jag lova. Det var fullt av försäljare som fläktade runt med fina strandfiltar likt en skock fåglar som flaxar med vingar, väldigt roande att se och vi döpte om dom till fläktare.

Plötsligt så kom en tjej som såg väldigt bra ut och struttade majestätiskt förbi oss, cirkulerade ett varv, väldigt uppfordrande att ALLA skulle lägga märke till henne. Vilket vi onekligen hade gjort. Sedan gick hon till sin plats och tog sakta av sig sin tunika……..och tog på sig en ny!!!!!!!! Då ramlade polletten ner för oss att det faktiskt var en modeshow på G.

Senare dök en fruktförsäljare upp och när han får syn på mig ställde han ner all frukten, pekade på mina tuttar och utbrister :-”Money, money”…… smått förvirrade undrade både jag och maken vad han menade men maken löste gåtan då det visade sig att jag tydligen hade 1 euro liggandes mellan tuttarna.

Men jag hade i alla fall mina tuttar i tryggt förvar i bikiniöverdelen, vilket var mer än man kan säga om de flesta här. För vi har nog skådat bara tuttar i alla möjliga och omöjliga former.

Under kvällen passade vi på att testa den fantastiska strandpromenaden och även här dök det upp strandförsäljare av alla dess slag. Bland annat blev jag exempelvis erbjudande att få göra rastaflätor, vilket fick mig att undrar vilket hår hon tänkte fläta.

Maken blev erbjuden att köpa klockor och när han inte ville ha det, blev vi till vår stor förvåning erbjuden att istället få köpa weed!!!!!!!!!! Vilket vi naturligtvis tackade nej till. Men maken erbjöd i retur honom en snus istället, men det tackade HAN tydlig chockad nej till.

Tillbaks på hotellet var det efter middagen dags för kvällens underhållning igen. Denna gån var det dags för karaoke och gissa vad……….jo maken ställde genast upp!!!! Och vilket låt valde han………..självklart valde han midsommasnatt med Eddie Meduza!!!!!!

Efter en trög start där de frågade maken vad man gör på midsommarnatten i Sverige och min älskade make svarde till min stora fasa:-” We eating, drinking och fucking”……..Det blev helt knäpptyst i publiken, liksom finsk stämning, då publiken faktiskt mest bestod av 70-plusare och antagligen inte riktigt vana vid sådant språkbruk.

Men när han väl drog igång med sången fick han igång hela publiken ordentligt.

Uppträdandet var nog oförglömligt då han under resten av vistelsen hela tiden fick höra ” Oh, hey, you the midsommarnight-guy eller ”we got you on film, you so good”

Fortsättning följer…………………………

Blåljus, pensionärer & lekar

Vi fick en rätt så chockartad start på vår vecka i Teneriffa. Detta då vi i bussen av från flygplanet plötsligt blev omkörda av brandbilar med blåljus. För just vid terminalingången hade en stor palm tydligen börjat brinna.

Men efter att cirkulerat i vad som kändes som en evighet i en liten buss runt bland rullandes flygplan var palmen till slut släckt och vi kunde äntligen hämta våra väskor. Men sedan gick det undan med taxi till vårt hotell.

Men vilket hotell sen, rena paradiset. Dock uppmärksammade vi rätt omgående att medelåldern nog låg någonstans mellan 60-70 år. Vilket i sin tur gjorde att jag och maken såg ut som rena ungdomarna.

Redan vi incheckningen observerade vi speciellt par. Nämligen Anne & Terry (yes, ett klassiskt Y namn). Terry var en gammal boxare och de var 61 år gamla och kom från New Castel. Men o´boy var vi under den kommande veckan skrattade tillsammans med detta underbara par och en del irländare samt annat roligt folk med.

Men även vi lyckades utmärka oss, eller snarare min älskade make, och då menar jag inte bara i all ungdomlig glans. Nä det visade sig att maken var mer än generös med att bjuda på sig själv……..uppe på scenen……under kvällsunderhållningen.

Första kvällen var det tävling och maken studsade genast upp för att representera Sverige. Dock visste han inte riktig vad tävlingen gick ut på. För så fort de ropade upp Sweeeeeden, slet han till min fasa men tanternas lycka snabbt som attans av sig till bar överkropp.

Men det gick faktiskt förvånade nog rätt med de olika grenarna och kvällen slutade med diplom för hotellets Mister samt en flaska champagne ( och publikens jubel) för min älskade make.

Och detta var bara dag ett…….fortsättning följer, och det blir värre (eller bättre) beroende hur man ser på det.

Snus, bekännesle & bad

Det var med ett stort smajl och glatt sinne som jag i lördags med gasen i botten styrde min lilla pärla till Göteborg.

Ja, om man bortser från den dryga halvmilen som jag hamnade bakom en traktor dragandes på en stor jävla gödseltank!!! Utan möjlighet att köra om, satt jag då mest och ulkade och svor om vart annat.

Nu skulle jag äntligen få vara barnvakt och gosa med mitt älskade barnbarn, ja förvisso hemma hos MIN mamma, men ändå.

Min kära dotter upplyste oss om att hon nu minsann skulle njuta av att vara barnledig. Hon skulle stänga av sin telefonen och bara mysa, sova och vila upp sig.

Men vad tog det? Jo, sisådär en och halv timme innan första (men dock inte sista) sms:et kom, vad gör ni?

Under tiden roade vi oss kungligt och lille prinsen var på bästa humöret. Vi vispade välling på spisen. Vilket tydligen var väldig väldigt gammalmodigt enligt dottern, då det tydligen går alldeles utmärkt med bara varmvatten.

Detta var även något som maken efteråt bekände (efter 18 år) att han gjorde med sonens välling. Men jag fortsätter att trotsigt värma vällingen på spisen.

Mellan skrattattackerna hann vi med att titta på melodifestivalen samtidigt som den lille charmören charmade oss hela tiden. Ja vi skrattade faktiskt så mycket att gammelmormor (det vill säga min mamma) lyckades svälja sin snus. Antar att skratta, äta godis och snusa blev för mycket på en och samma gång.

Sedan passade vi på att ge den lille ”körven” ett bad vilket resulterade i att han lyckade skvätta ner oss allihopp. Men när vi retsamt sms:ade till dottern att vi lovar i sann ”gamaldagsanda” pudra honom ordentligt med potatismjöl efteråt, var det inte långt i från att hon kom och hämtade honom.

Vi fick bestämda order om att endast använda medhavda oljor och salva i väskan och att vi inte på några sätt fick använda potatismjöl eller havregryn eller något annat livsmedel på honom.

När det sedan var dags för mig och lillprinsen att sova så skulle vi dela en liten 90 säng (fast jag undrar om den egentligen bara var en 80 säng).

För efter att jag bullat upp med kuddar runtomkring honom så fick jag, med viss möda” precis plats. Det vill säga om jag låg på sidan och absolut inte rörde mig.

Men inte gjorde det något för jag var så lycklig över att se mitt älskade barnbarn sova så sött.

Och som han sov, förutom två matningar med tillhörande blöjbyten, så låg han och drog sig till klockan 10:00. Och detta trots att jag, mycket försiktigt förstås, försökt väcka honom med pussattacker.

Detta gör jag gärna om.

 
 
 

Ledig, utbrott & getingar

I dag är jag ledig och var redo för lite ”spontanshopping”. Fast i själva verket var det en välplanerad shoppingtur.

Jag menar, maken jobbar ju nätter och vill helst ha tyst i huset under dagen när han ska sover. Detta fick jag bittert erfara under gårdagen, då han kom upp på ett uruselt humör och bara fräste som en ilsken katt åt både mig och sonen (vilket vi INTE är vana vid).

Förvisso hade vi (jag & sonen) pratat lite med varandra, vilket maken märkligt nog och i irriterad stämma, återberättade för oss ordagrant när han väl kom upp.

Så idag passade jag på att ”fly” huset så han skulle kunna sova ostört. Fast innan jag styrde kosan till Hem & Hobby (som var mitt mål) tänkte jag ”unna” mig en kaffe på vägen. Ville ju absolut inte riskera att väcka pappa björn genom att sätta på kaffe hemma!!!!

När jag precis köpt min kaffe och var på väg ut ur affären kommer en kille gåendes, eller förlåt, flaxandes med ett väldig spattig gång. Och givetvis viftar han till min hand som höll i kaffet. Detta resulterade i att jag fick halva muggen kaffe rätt över mina byxor. Och det brändes, kan jag meddela, trots att jag hade lagt i mycket mjölk.

Så rent reflexmässigt vrålar jag från ingenstans;- ”Fittpundare” åt honom. Vilket jag naturligtvis ångrade nästan lika fort som orden slank ur mig.

Varav han stannade upp och fäster sina stirriga ögon i mig och säger:- ”Vad faaaan sa du?” Jag som på intet sätt tänkte upprepa vad jag sagt svarar bara:-” Vad fan tror du att jag sa, du viftade ju ut halva mitt kaffe rätt över mina ben med dina armar”

Sedan uppstod en tyst sekund (vilket för mig kändes som en timme) innan han valde att be om ursäkt och fortsätta flaxa in i affären.

Efter denna pulshöjande upplevelse gick själva shoppingen som en dans och jag lyckades ”fynda” en hel del. Dock så blev jag attackerad av getingar, både på väg till affären och sedan när jag var på vägen till bilen igen.

De kom i par av två och jag ger mig fan på att det var samma två getingar som tålmodigt väntat på att jag skulle komma ut igen!!!!
Men jag hade minsann även haft dom i åtanke under min shoppingtur och köpt både flugsmällor och RADAR!!!!

Pinsamt medveten om om att jag måste se fasligt fånig ut när jag viftandes med två stora påsar och banande min väg fram mot bilen. Men getingarna följde envist efter. Så när jag väl fick in påsarna i bagageluckan, slet jag i ren desperation fram RADAN och flugsmällan. Nu skulle dom jävlarna få.

Utan tanke på hur galet det såg ut, vrålande jag;-” Nu ska ni allt fåååååå!!!” samtidigt som jag sprutade radar och viftade med flugsmällan.

Jag får erkänna att det var en tillfredställande känsla när jag minsann lyckades döda den ena getingen och den andre blev väl så skraj så han försvann. Och jag kunde i lugn och ro sätta mig i bilen och åka hem.

Väl hemma hade älskade maken vaknat av sig själv och förvandlat köket till en slaktbod. Men lugn, det var INTE sonen han slaktade, utan något så oskyldigt som finstyckning av ett rådjur.

Nu ska jag, beväpnad med flugsmällaren OCH radar, luta mig tillbaka och njuta av resten av min lediga dag. Och jag hade i alla fall tur med vädret.

Slut, jaktsäsong & halka

Swich…..så var årets semester slut. För att summera det hela lite, så hann jag med en hel del. Förutom veckan i muminland, spenderade jag ett par dagar i Marstrand.

Denna gång var det för ovanlighetens skull bara jag & maken (och så lille Frasse förstås). Där bodde vi inne i själva fästningen, vilket bara det var ett äventyr för sig själv. Tyvärr hade vi inte vädergudarna på vår sida.

Våghalsiga som vi är, gav vi oss, trots vädret, ut för att utforska ön. Naturligtvis skulle det badas i havet. Efter mycket upp och nedförsbackar toppat med lite hopp över klippor hittade vi en liten badbrygga tillslut.

Maken som kände sig lite wild & crayz, hoppade snabbt i helt näck (troligtvis för det inte fanns en kotte inom synhåll). Sen när det var min tur (fast jag hade naturligtvis min bikinin på mig) öppnade sig plötsligt himmeln och regnet bara öste ner.

Detta gjorde att det var totalt meningslöst för mig att byta om. Så där klafsade jag runt bland Marstrands klippor upp till fästningen endas i min bikini och en lite förliten handduk. allt medan regnet fortsatta forsa ner.

Värre var när vi slutligen kom fram till fästningen och rann in på borggården. För självklart stod självaste ägaren där och stirrade storögt på oss, kanske mest på mig. Så jag sträckte lite på mig (för att få in så mycket som möjligt av min kroppshydda i den dyblöta handduken) medan jag småpratade lite om väder och vind, innan jag så värdig som möjligt tog mig över borggården till vårt rum.

Efter Marstandstrippen, som faktiskt slutade med att ägaren skjutsade mig ner till färjan i hans golfbil, medan  maken och Frasse fick gå, var det bara att packa om, för då skulle det bära iväg till Varberg ett par dagar.

Vi hälsade på hos maken bröder som har turen att ha en stuga där. Denna gång blev det ett regnfritt men ack så blåsigt, dopp i havet. Dock kom regnet tillslut ikapp oss och under kvällen duggade skurarna tätt.

Andra kvällen i Varberg lyckades jag (vem annars) med konststycket att halka i trappan och slå i huvudet i den så milda grad att det gick hål och började blöda. Vilket resulterade i att jag fick spendera resten av kvällen med en handduk virad som en turban på huvudet, allt för att få stopp på blödningen.
Så tips från mig, foppatofflor, blöta trätrappor toppat med vin är INGEN bara kombo.

Efter denna strapats var det skönt att komma hem igen. Någon som också tycker det är skönt är kära maken, för nu är det äntligen jaktsäsong igen (fast jag har då inte ens uppmärksammat att den hade slutat)

Naturligtvis är även lille Frasse ivrig på att jaga. Fast jag har faktiskt inte riktigt förstått varför de måste ägna sig åt den förbannade grytjakten och speciellt inte sedan jag såg hur Frasse såg ut efter första gången (och då var han bara ”lite” skadad, enligt husse)

Så i min värld är denna typ av jakt obegripligt, hundar skadas, vi ÄTER inte grävling (vad jag vet i alla fall).
Dessutom får man gräva i timtals efter hunden och den förmodade grävlingen och om inte detta var nog har jag hört att de (maken & han jägarkompisar) ålar sig ner, efter hunden, i hålet, i marken!!!!! Sedan när allt är klart, så får dom gräva igen hålorna igen.

Allt medan jag sitter hemma och oroligt kräver rapporter om Frasses hälsostatus hela tiden.

Nåväl, avslutar med vetskapen uppblandat med lite skadeglädje att kära maken efter att grävt i marken hela helgen börjar jobba natt om några timmar, medan jag smygstartar min arbetsvecka med en ledig dag.
 

Tuttar, vilse & poliskontroll

Resten av semesterveckan fortsatte i alla fall i solens och värmens tecken. Vilket öppnade upp för många härliga bad.

Ja, detta trots att min jävla bikiniöverdel plötsligt bestämde sig för att gå sönder!!! Turligt nog så hände detta när jag var på väg ner från övervåningen, så jag lyckades precis undgå att skämma ut mig fullständigt och utsätta mina kära släktingar inklusive pappi för en riktigt tuttchock.

Men säg det som inte för något gott med sig, för det gav mig ju ett ypperligt tillfälle att åka och shoppa, för jag måste ju ha en ny bikini.

Först upplevde jag det en aning märkligt när sonen från ingenstans erbjöd sig att hänga på (han som verkligen HATAR att gå i affärer). Men det hela klarnade rätt snabbt, då det uppdagades att det fanns fri wifi i affären och det var det som lockades.

Förutom att bada och shoppa, så umgicks vi naturligtvis en hel del med mina olika släktingar också. Bland annat så var vi hemma hos pappis ena syster.

Där är det alltid samma som gäller, först blir att kolla på gamla foton. Sedan är det middag med tillhörande fika efteråt för att därefter dra oss tillbaka in i vardagsrummet för att gemensamt titta på en gammal svartvit finsk långfilm. Det är då vi umgås som allra mest.

Och så kom dagen för hemfärd. Denna gång utan pappi som skulle stanna kvar. Så när vi denna gång startade vår resa var AC.n på full fräs och vi lyckades genast rata in NRJ (fast på finska) på bilstereon och ljuv musik ljöd med högsta volym hela vägen till båten.

Denna gång fick jag till min stora fasa köra upp bilen på rampen, men lättanden över att klara detta var så stor att jag helt missade att kontrollera vart jag hade ställt bilen i båten.

Vilket i sin tur ledde till att panikartat letande efter bilen vid ankomst till Sverige. Då vi lämnade hytten i sista minuten blev det ett hektiskt letande.
Jag sprang som en tokig runt alla bildäck, allt medan min stackars son försökte hålla samma takt, fast kånkandes med en låda öl och en låda Lonkero under vardera arm.

Lättande var i stort sätt obeskrivlig när jag i den sista hyllan återsåg min bil. Men bara ett kort ögonblick, för nu skulle jag utan missöden, köra ner bilen från rampen igen.

Lycklig över att helskinnad kört in på svensk mark blev jag medveten att kön ut från båten rullade på otroligt sakta. Detta klarande sedan då jag efter en halvtimmes köandes såg att ALLA bilar fick stanna för en nykterhetskontroll av polisen.

Jag som aldrig varit utsatt för en poliskontroll förut och trots att jag var fullt medveten om att jag var nykter så började jag återigen att bli nervös.

Vilket inte blev bättre av att sonen ”hjälpsamt” påpekade att jag kvällen innan minsann druckit en öl samt ett glas vin så var jag verkligen säker på att det inte skulle ge utslag.

När utslaget väl visade sig negativt (vilket jag var säker på att det skulle) kände jag för andra gången denna morgon en obeskrivlig lättnad.

Efter detta ”äventyr” var det bara att krångla sig ut ur Stockholm för trots en trevlig veckan med kärt återseende av släktingarna och få umgås med pappi, så ville vi nu hem. Hem till älskade maken och lille Frasselito.

Semester, Finland & lyxproblem.

Semesterveckan till Finland tillsammans med sonen och pappi höll på att bli en katastrof.

Det berodde INTE på att jag körde vilse Stockholm eller ens för att jag för den delen klantade till det när jag skulle köra in bilen på båten (för det gjorde jag otroligt nog inte)

Nix, det var vädret som nästan knäckte mig!!!! Här hade jag läst om den värsta värmebölja och sol överallt. Ja överallt förutom just här i Heinola, där jag skulle befinna mig i en vecka.

Här satt jag och frös, med en blygrå himmel som hånfullt och i jämn takt duggregnade. Allt medan jag från nätet ständigt matades av bilder på hur varmt, soligt och härligt alla andra hemma i Sverige hade det!!!!!

Det hjälpte inte ens att jag försökte intala mig att jag i alla fall är kollegial mot mina kollegor som hade otur med vädret under den första semesterperioden.

Fast när jag efter två dagar lyckats få upp värmen med hjälp av bastu bestämde jag mig för att nu jävlar…….här ska badas och njutas om det så börjar snöa.

Och då plötsligt, som ett mirakel sprack himlen upp och solen och värmen bröt sig genom. Och som extra plåster på såren så började det så smått komma rapporter och bilder på regn och rusk hemma i Sverige.

Inte för att sonen uppmärksammat det hela då hans största bekymmer var (som vanligt) wifi, eller bristen av denna.

Om jag inte visste bättre skulle man lätt kunna tro att han var en sådan där pokémonjägare, så som han sprang omkring och letade för att kunna hitta någon möjlig wifizon.

Men kära pappi märkte minsann av att värmen kommit. Detta yttrades sig främst i klagomål över att bilens AC blåste för kallt (densamma som jag hade reparerat för 2000 kr, för att göra just det, blåsa kallt).

Och inte nog med det, bilstereon fick ABSOLUT inte spela någon musik för det uppfattades av pappi som stressandes. Nä, för ÄR man in Finland så SKA man lyssna finsk radio, nämligen på yle yksi (vilket jag upplysa dig om bara innehåller finsk prat och kan liknas med svenska P1)

För övrig var sig allt likt ifrån när vi var där sist, för två år sedan. Fasters man hade fortfarande kvar sin tuppfarm, vilket han nu utökat med lite mer hönor och små kycklingar.

Och det var fortfarande ett fasligt galande i tid och otid. Vilket gjorde mig observant på bössorna som fortfarande stod tryggt lutande vid fönstret på övervåningen. Just i lagom räckvidd ifall någon räv eller mårdhund skulle våga närma sig hönsgården (eller om jag skulle tappa humöret på tuppjävlarna).

Avslutar detta inlägg med ett litet erkännande. För när sonen (smidig som attans) lärde sig att göra bakåtvolter på studsmattan blev jag, hör och häpna, riktigt sugen på att själv våga mig upp, fast jag nöjde mig med att bara hoppa upp och ner, fullt lycklig över att jag tagit mig upp på själva studsmattan alls.

Bestigning, förväntan & rån

Vad som från början var en idé under en promenad, ska nu bli verklighet.

Nämligen att bestiga Kebnekajse. Något som under själva idéstadiet lät som en liten lätt dagsutflykt. men efter lite efterforskning visade sig vara ett större projekt……

Ja, det är alltså inte JAG som ska göra detta stordåd, utan min son och svåger. Men på något märkligt sätt har hela släkten blivit engagerad i detta äventyr.

Förutom en lång (och kostsam) packningslista, med det allra mest nödvändiga som kängor, stormkök, pannlampor osv finns det även (helt utan min tidigare vetskap) experter i vandringssammanhang, nämligen min kära mor.

Det visade sig att hon minsann har erfarenhet av vandring (hon vandrade några gång på 80-talet ) och har via internet lyckats utbildad sig till en Kebnekajseexpert. Jodå, resrutten har granskats och analyserat in i minsta detalj.

I morse fick jag via telefonen av min kära mor den senaste informationen om Kebenekajseresan.

Detta direkt innan hon upplyst mig om nattens och morgonens händelse i sitt bostadsområde. Tydligen hade polisens insatsstyrka gripit en beväpnad man i en lägenhet och på morgonkvisten blev tobaksaffären rånad av män med AK4:er.

Detta verkar för henne som en helt normal start på dagen, medan jag själv sitter och njuter av morgonkaffet och det enda oroväckande jag hör är ett ilsket surrande från det gigantiska getingbo som tydligen finns inne i väggen på vårt hus. Nu ska jag samlar kraft för att anta utmaningen att lyckas få ner all sonens packning i EN ryggsäck.

Sedan är jag äntligen redo för min sista arbetsvecka innan det ä semester.

Ha en skön söndag på er, hur den än ser ut…………

Zlatan, ryggskott & AC:n

Nu hejdade vi ju oss naturligtvis och åkte inte till Köpenhamn bara för att äta. För tillslut hittade vi faktiskt en resturang i Höllviken som hette Millenium. Men inte heller där verkade dem så överförtjusta i vår så kallade strandklädsel.

Ja, nu tror du kanske att vi gick omkring i bikins, men så var verkligen inte fallet!!! Utan bara lite enklare klädsel. Mamma hade på sig klänning som kanske eventuellt påminner om ett nattlinne. Men mamma påtalade promt och bestämt att det minsann köpt som en klänning!!!!

Tillslut fick vi i alla fall ett bord, men här kan vi snacka om kass service. Tog nästan en timma innan vi fick maten och då fick mamma naturligtvis fel mat, så vi fick vänta ytterligare en stund.

Och när hon väl fick in maten var jag tvungen att irriterat påpeka om det var tänkt att vi skulle äta med händerna, då vi inte ens fått några bestick!!!!!!!

Fast ett ställe som jag varmt kan rekommenderar är ”Annas Bageri” Otroligt nog så hade min mamma faktiskt varit där en gång förut, med en av mina andra syskon. Då var det meningen att hon skulle hon köpa med sig någon bulle. Men nu är det tydligen så att i Malmö är bulle exakt samma som sak en fralla i Göteborg.

Så mamma fick ”lära” personalen att en bulle är en bulle och fralla är en fralla. Vilket de självklart inte förstod. Men vad hon inte visste var att bakom henne i kön stod självaste Zlatan och log brett när hon bestämt (och en aning aggressivt) stod på sig med att Göteborg är det ingen bulle utan en fralla………

När min syster lite diskret påpekar att det är ju Zlatan som står där bakom henne. Utbrister hon irriterat ”- Och vem i helvete är Zlatan då”
Vilket naturligtvis resulterade i att Zlatan log ännu bredare, men min kära syster ville sjuka genom jorden.

Denna gång fick vi inte ”lyckan” att träffa Zlatan, utan fick nöja oss med se honom på löpsedeln.

Min kära mor har faktiskt slutat röka och hon är verkligen duktigt och är nu inne på sin andra vecka som rökfri. Till hjälp nyttjar hon lite hjälpmedel som nikotinplåster och tuggummi. Dock har detta en otrevlig biverkning i form av att hon blir väldigt hård i magen.

Så innan vi skulle åka hem var hon bara tvungen gå på toaletten då nr 2 gjorde sig plågsamt påmind. Väl där fick hon ta i så i den milda grad att hon lyckades få ryggskott!!!!!!!

Det var med nöd och näppe som hon tillslut lyckades baxna sig in sig i bilen. Om inte detta var nog, så höll vi på att smälta bort inne i bilen. För min AC i bilen är oturligt nog ur funktion. Detta är något som jag sannerligen kommer åtgärda innan det bär iväg till Finland på semestern!!!!!!

Efter drygt 3 timmar i den stekheta bilen kunde jag lämna av kära mor i Göteborg och ”glädja” mig åt ytterligare 2 timmars bilresa innan jag är hemma i kära Tidaholm.

Så efter en mycket rolig resa, kan jag bara säga ”Borta bra men hemma bäst”

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!