Marieshjärnspöken

Så äntligen blev det av, jag har köpt mig en bil!!!!! Nu blev det ju ingen liten gullig Clio som jag tänkt mig från början, utan det blev en Ford Focus. Den är alldeles perfekt till mig.

Natten innan vi skulle iväg och köpa bilen sov jag knappt något. Jag gjorde, som jag oftast gör, oroar mig för mycket. Men det är ju inte så konstigt. Jag har ju faktiskt inte kört bil alls på nästan två månader.

Tänk om jag hade glömt av hur man kör och nu skulle vi till ända till Borås tätort och OM vi köpte bilen, skulle jag köra hem därifrån själv!!!!!

Men vet ni vad, jag körde till Borås, med endast några få smärre missöden (enligt maken), vi köpte bilen OCH jag körde hem själv, helt utan problem. JAG KAN KÖRA BIL.

Väl hemma så tyckte maken att vi skulle passa på att åka in i biltvätten. Ytterligare något som jag aldrig gjort innan. Så det var bara att köra in min lilla Pärla i tvätthallen.

Ja efter att maken fällt in backspeglarna åt mig, vilket tydligen är något man måste göra, jojo minsann. Väl inne i tvätten upplyste även maken mig om att vi måste ta av antennen på taket först, men att den satt fast och han ”bara” skulle iväg för att fixa ett verktyg.

Så där satt jag, i min nya fina bil, inne i biltvätten, snällt väntandes efter ordern från maken. Och jag väntade och väntade. Då helt plötsligt sluter sig dörrarna i tvätthallen både bakom och framför mig!!!!!

Jag, som visste med mig att jag minsann inte ”råkat” trycka på någon knapp eller överhuvudtaget rört mig, känner hur paniken börjar komma. Vad sjutton göt jag nu, vad är det som händer????? Var är maken? Han hade ju varit borta i säkert 10 minuter nu.

Jag gör det enda rätta, jag ringer en vän. (ja makens telefon var det naturligtvis upptaget i, för den hade jag febrilt ringt till redan när jag såg att dörrarna började slutas) Så där pratar jag med min vän, medan klaustrofobin som först drabbade mig hårt så sakta börjar lägga sig igen.

Så där sitter jag instängd i en biltvätt och babblar i telefonen, vad händer då? Jo, det knackar på bilrutan.

Utanför står en mycket förvånad mackägare (hur nu han kom in i tvätthallen) och frågar vad jag sysslar med. Ja vad svarar jag på det???? Jo,- jag sitter här och väntar på maken, medan han hämtar ett verktyg, så vi kan tvätta bilen, såklart.

Om ni såg den blicken mackägaren gav mig då ( blängandes över glasögonkanten), hade ni nog rodnat exakt lika mycket som jag gjorde. Men som tur var kom maken just i det ögonblicket och jag slapp fler pinsamma frågor och förklarningar.

Men allvarligt talat, vad trodde han, att jag hade ockuperat tvätthallen!!! Nåväl, Pärlan blev i alla fall tvättad tillsist och lyser numera ikapp med mig.

Avslutar naturligtvis med bilder på pärlan, både på gården och i tvätthallen.

Vilken dag jag haft idag alltså! Börjar dagen med en härlig dusch, för nu e vårt badrum äntligen klart, efter duschen inser jag att jag (som så mycket annat den senaste tiden) glömt köpa deo.

Men inte stressar jag upp mig för det inte, jag kan ju alltid ”låna” lite deo av älskade maken, eller sonen. Men trots systematiskt letande hittar jag ingen deo, varken sonens eller makens.

Vid det här laget är jag som nyligen varit nyduschad smått småsvettig av att i ett vilt tempo rusat runt i huset på jakt efter deo.

Då slog det mig, som en snilleblixt. Jag kan ju spruta lite Glades´s refresh-air under armarna. Det ska ju ta bort dåligt lukt och enligt sprayflaskan ska ”eliminerar lukter och tillsätter en fräsch doft”

Nästan lika stolt som jag var när jag kom på den briljanta idén att limma fast mina öron med nagellim, var jag nu när jag förnöjt sprayade mig under armarna och en ljuv doft av fresh mountain morning spred sig i huset. Fast jag fick bita ihop och bortse från svedan och klådan som uppstod efter ett tag för jag skulle ju iväg.

Sedan kom nästa grej. För på något sätt lyckades jag (fråga mig inte hur jag bär mig åt) glömma min plånbok på bussen!!!!

Detta insåg jag med fasa efter att kära maken mött upp mig och sonen med bilen och vi var framme vid receptionen (vi skulle på ett läkarbesök på KSS) och jag skulle legitimera mig. Fast just i det ögonblicket hoppades jag innerligt att jag tappat plånboken i bilen.

Men icke, så när maken (som vid det här laget var rätt så irriterad) körde ut från parkeringen så tittade han (och jag) först åt vänster, där JAG ser att en dam kommer cyklandes och sedan åt höger och sedan börjar han KÖRA!!!!!!

Där får jag mig chock två (på kort tid) då jag inser att maken faktiskt kommer köra på cyklisten!!!! Det ända ljud jag lyckas frambringa i mitt chocktillstånd var några konstiga högljudda grymtningar. Vilket tvärtom gjorde att han tittade på mig istället för på damen som lyckligt ovetandes var på väg upp på vår motorhuv, men lyckligtvis så han hann stanna innan (men jag är tveksam till om han inte var på och nuddade damens cykel, för så när var det)

När jag sedan jagat runt efter min plånbok, först på resecentrum. Damen i kassan förklarade för mig att jag måste åka till hittegodsavdelningen och började förklara vägen dit, tills jag med återhållande vrede förklarade för damen att jag faktiskt är i ett stresstillstånd och chocktillstånd och inte klarar av att ta in någon information just nu.

Då vänder hon sig till sonen och börjar ge honom vägbeskrivning istället. För maken satt ju naturligtvis kvar i bilen och djupandades i ett försök att sänka sitt blodtryck som säkerligen skjutit i höjden vid det här laget.

Nåväl, slutet gott, allting gott. Efter ytterligare ett par turen visade det sig att plånboken fanns i tryggt förvar på Västtrafiks kontor i Tidaholm och jag handlade mig en ny deo och en trisslott (för visst har vi när man fått lite distans till alltidhop, haft tur idag, jag slapp lukta svett, maken körde inte över en dam på cykel och min plånbok kom tillrätta med allt i)

Avslutar med en bild på vad man inte borde använda som deo och en före och efter bild av vårt badrum.