Ögonbryn, Turkiet & ”Girlpower”
Idag fixade jag mina ögonbryn igen. Ja, jag vet, jag brukar göra det lite då och då. Jag vågar absolut inte försöka själv…det gör ju svinont. om inte annat. Men med handen på hjärtat så blir det inte alltid bra bara för att man går på salong heller.
Jag blev superduperlycklig, när jag introducerades för trådning. Ja fatta, det gör lika ont som som att dra varande jävla hårstrå med pincett, men halverar tiden då trådning tar många på samma gång. Genialt, om du frågar mig.
Första gången jag ens ägnade någon tanke åt mina ögonbryn, var när min kära dotter påpekade att "Mamma, du borde nog göra något av dina ögonbryn" Vadå, mina var ju så ljusa att det knappt syntes alls, tänkte jag. Hade ärligt talat har aldrig ens aldrig tänkt på brynen förut.
Sagt och gjort, jag lät då min dotter färga dom. Men när jag frågade hur länge jag skulle sitta med skiten, svarade hon lite lamt. "Tja, jag brukar sitta i en kvart, vad du ska sitta vet jag inte….Då hade det gått 20 min!!!!!!! Jag sprang som en tok till toan för att tvätta bort skiten. Men försent….jag såg ju för fan ut som jag hade två laktrisktremmar över ögonen!!!!
Och jag som skulle till jobbet dagen efter!!!!! Men lösningsfokuserad som jag faktiskt är får jag säga att jag gråtandes kom på att rakhyvel var bästa alternativet, detta till trots att min då 8-åriga son strängt förmanat resten av familjen att sluta skratta, då jag minsann inte kunde hjälpa att jag fått killögonbryn!!!!!!
Eller som när jag var i Turkiet med min ena älskade syster. Ja då unnade vi oss en riktig spa-dag med allt var det innebar. Vi småstartade då med turkisk haman.
Vilket började med bastubad. Sedan skulle vi bli skrubbade från topp till tå. Problemet var var bara att det var en kvinnlig och en supersnygg kille som skulle få äran (oturen) att skubba oss. Syrran beslutade snabbt att hon minsann skulle bli skrubbad av den kvinnliga, vilket ju även var min tanke. Det hela slutade med att hon hockeytacklade mig så jag nästan flög in i bastuaggregatet och jag fick snällt (och rodnandes) bli skrubbad av den snygge. Tur det var så immigt där inne, så jag slapp avslöja hur generad jag faktiskt var.
Därefter var det ansiktsmask i väntan på massage. Då såg vi att den snygge killen gick in och duschade, men att en mycket biffig och skäggig kille som jag påpekade lite skämtsamt för min syster var mycket lik en före detta klient uppenbarade sig. Jag sa till min syster att det var ju en himla tur att det inte var han som skulle skrubbade mig iallafall.
Och vem tror du skulle massera mig???? Jo, rätt gissat, den biffiga och skäggiga killen!!!!! Behöver jag tillägga att jag var stel som en pinne när han skulle massera???? Try to relax…sa han mer än en gång. Och jag lovar dig verkligen…..jag försökte och lyckades tillslut. Och kunde njuta av massagen.
Efter detta tortyrmoment…var det det dags för "skönhetsbehandling" för själva ansiktet. Och för att återknyta lite, ögonbrynen.
Så trådad blev jag och färgade gjorde hon. Ja, för det var en hon denna gång. När hon sedan var klar, visade hon nöjt upp sitt resultat med en spegel. Å herregud, det var ta mig fan en repis av dotterns färgning???? Oh my good, utbrister jag desperat på min knaggliga engelska….it was dark!!!! Oh, sorry säger fanskapet då och släcker lampan!!!!!! Vad fan, trodde hon det blev bättre då, när jag inte såg??????
Tur nog hade jag stora solglasögon och tog på mig dessa för att smyga som en skugga tillbaka till hotellrummet där syrran väntade. Men utanför skönhetssalongen stod han som bokat in allt för oss och frågade om vi var nöjda…..
Typiskt svenskt svarade jag, fortfarande med de stora solglasögonen på (aldrig i helvete att jag tänkte ta av dom) att vi var supernöjda. Ja det var ju min syster i alla fall kan jag påpeka, efter den garvattacken hon fick när jag kom upp på rummet med mina "saddam huissen" ögonbryn.
Nåväl, denna gång räckte det med att gnugga sminkborttagningsmedel för att se någorlunda normal ut igen.
Men det var då, nu idag fixade jag ögonbrynen i Tidaholm, trådning så klart, och lagom med smärta och färg, alla var nöjda och glada. Och inga traumatiska upplevelse här inte. Utan lagom nöjd, som sig bör :)
Med med detta är jag iallafall redo för nya äventyr, kanske redan till helgen då jag ska spendera en weekend i Stockholm med en kär gammal barndomsvän. Upplägg för ett nytt inlägg??? Ja, troligtvis eller snarare sannolikt.
Plan B, tjejmilen & handikapp.
Nu börjar det dra ihop sig igen. För den 29 aug
är det nämligen planerat att jag ska springa tjejmilen i Stockholm för fjärde gången i mitt liv. Men som så mycket annat detta år 2020 så är det inställt på grund av covid-19.
Förra året var jag, nu när jag tänker efter, minst lika taggad. Ja så till den milda grad att jag hade tränat inför själva loppet i minst…….en gång.
Och den gången sprang jag på ett löpband så gott jag kunde (läs orkade) i 5 km…….Det tog mig 40 min…..så min optimistiska sida sa mig (läs ADHD-hjärna)…näää Marie, milen klarar du på minst 1 och halv timme.
Så way not….det blev mitt mål…tränad eller inte. Men hallå…det finns något som heter finsk sisu…bara bita ihop och springa.
Sagt och gjort. Stockholm blev det…och hotell Globen bodde jag (samma hotell som the Gunilla förresten, men "I dont kiss and tell…") Så var det äntligen dags för start och jag var supertaggad, vädret var strålande och trängseln var stor av hurtiga, starka kvinnor.
Banan som jag ju sprungit två gånger tidigare gick mestadels på asfalt, det visste jag ju. Så vad hände….efter ca 1 km…??? Jo, jag fick kramp, i mina benhinnor, du vet dom i smalbenet. Exakt som ALLA tidigare gånger.
Fuck, tänkte jag då, skit i tiden Marie, sikta bara in dig på att överleva själva milen och låt det ta den tid det tar för att genomföra skiten (ärligt tala så hade jag god lust att lägga av, lägga mig vid sidan av banan skrika och bli vårdad av, helst, någon snygg sjukvårdskille).
Men är man halvfinne, blond och tävlingsinriktad lyckades jag hitta sisun till slut och kämpade vidare, man kan ju fan inte bara lägga av.
Så jag bet ihop…..kämpade. såg skylten det som stod 5 km på….hann omfördela tankarna, du vet hälften vunnet….men sedan så fortsatte jag och fortsatte. Började grunna på hur lång 1 km egentligen är, herregud, jag dör ju här. men efter vad jag tyckte var en evighet så kom då skylten….7 km!!!!
Jag hade alltså lyckats missat 6 km skylten medan jag stånkade mig fram. och nu vara det "bara" 3 km kvar istället för 4a. Så det fick mig att finna ny kraft och energi att fullfölja loppet. Och (hör och häpna) jag sprang i mål på 1 tim och 24 min & 58 sek. Vilket jubel inom mig!!!!!!! Skam den som ger sig.
Men dagen efter… Jösses, jag funderade allvarligt på om jag blivit förlamad. Jag hade så jävla ont i hela kroppen. Men jag lyckades på något mirakulöst sätt ta mig på benen och checka ut från hotellet. Sedan var det bara att försöka gå (såg säkerligen ut som en pigvin som skitit på sig där jag vaggade fram dragandes på resväskan iväg till tunnelbanan.
Men självklart var rulltrappan "ur funktion" till tunnelbanan. Är du medveten om hur höga trappsteg det är på en stillastående rulltrappa? Det kan jag i alla fall försäkra dig om att jag blev medveten om, brutalt medveten. Nåväl, jag kämpade mig uppför rulltrappan med min resväska.
Det gick ju av förklarliga skäl inte så fort och om du åkt tunnelbana i Stockholm så är det nästan förenat med dödssynd att vara saktfärdig. Så även för mig, då det var otaligt med stressade Stockholmare som trängde sig förbi mig (den stora bromsklossen).
En *vänlig" Stockholmare snäste lite irriterats (detta var när jag med stor möda och besvär hade lyckats konka mig upp för halva den stillastående rulltrappan) "- Om damen har sådan svårigheter borde damen kanske ta hissen istället för att vara en bromskloss för oss andra".
Hissen, tänkte jag, vad fan kom jag inte och tänka på det. Och sedan tänkte jag på uttrycket damen…..Vad fan, tror han att jag är 80 år eller…Och tillsist berömde jag mig själv mentalt för att jag lyckades hejda min omedelbara impulslust att knuffa ner fanskapet från resterande trappsteg. Han som hade så himla bråttom…
Nåväl det var förra året det. För att hoppa tillbaks till nuet igen och mitt så kallade tandproblem, så var jag ju hos folktandvården igår för att se vad deras plan B för min tand eller förlåt avsaknad av den var.
Det visade sig inte vara någon plan alls. Nä, utan där stod inte en tandläkare utan två plus en tandsköterska och tittade mig i käften.
Ny röntgenbild togs och sedan tog dom fram en jävla digitalkamera!!!!!!!!!!! och började fota för fullt!!!!! För dom visste tydligen inte hur dom skulle kunna åtgärda detta fel.
Utan dom meddelade mig med allvarlig stämma - "Vi ska ta upp ditt ärende och diskutera det när vi har tandläkarekonferens nästa gång, det kommer ta ett par veckor, men jag hör av mig efteråt"
Så plan B ledde till plan C och under tiden får min stackars krona ligga i en burk & käften sakna en tand…..men vadå, tänk att min käft kommer får vara med på nästa tandvårdskonferens och bli beskåda utav massa "experter" helt gratis. Det ni.
Hamsterlook guccimamma & tur
Halloj i stugan. Hoppas du mår bra. Tänkte det var dags för ett nytt inlägg. Det var ju bara sisådär 2 år isch som jag postade ett inlägg sist. Förresten, har du tänkt på vilket fantastiskt ord isch är…….? Jag bara älskar det……går att använda till allt. Lägg bara till isch i slutet så kan du nästan komma undan med allt…..helt briljant helt enkelt.
Okej, nu till storyn…..Den började för ca 2 år ichs och jag hade precis återhämtat mig efter en lunginflammation (det var under julen, för den som är petig) och nyår närmade sig med stormsteg.
Tre dagar innan nyår vaknade jag upp och hade jätteont i käften och såg att jag var lite svullen i ansiktet. Jag som får PTS av att bara tänka på tandläkaren insåg att jag nog får krypa till korset och gå dit.
Tur i oturen så visade det sig att vara en inflammation i käken. Vilket jag naturligtvis redan listat ut. Fick penicillin utskrivet och löften om att det skulle hjälpa. Trodde jag….Värken snarare tilltog istället för att avta. Så två dagar före nyår hade både värken och svullnaden ökat väsentligt i stryka. Tandläkaren i Tidaholm gick inte att gå till då dom naturligtvis hade stängt.
Men då kom min kära syster på att man kan ju ringa till KRY och få prata med en doktor via videosamtal. Sagt & gjort, ringa KRY-appen blev det. Kostade visserligen 300 kr, men vad fan, det kan det ju vara värt.
Trodde jag. Nä, den doktorn (om han nu ens var det) såg smått chockad ut när han fick se mitt nu vanställda ansikte. Han upplyste mig om att jag bör uppsöka akuten omedelbart och få en bedömning på plats….nämnde jag förresten att detta samtal kostade mig 300 kr????
Syrran var hygglig och körde mig till KSS i Skövde. Väl där kom vi in till en smockfull akutmottagning. Vid inskrivningen sa sköterskan att det nog är minst 6 timmars väntetid tills jag får träffa en läkare. Det var droppen, jag beordrade syrran att köra hem mig igen. Tänkte att jag kan ju åka till Skövdes jourvårdcentral i morgon, tidigt.
Så efter en sömnlös natt åkte jag själv till Skövde på morgonen och blev varse om att det vara fler än jag som haft den idén.
Detta resulterade i att det blev min tur efter ca 5 timmars väntan. Nu var jag så svullen i ansiktet att mitt högra öga var igenmurat och läpparna såg ut som en parodi på en misslyckad fillersbehandling.
Nåväl den läkarens bedömning var att genast skriva en akutremiss till (trumvirvel här tack)…………. akuten KSS.
Väl där sa den inskrivande sköterskan; "Jösses som du ser ut, vi har tyvärr inte någon käkkirurg på plats, du får kanske åka till lasarettet i Borås. Fast först ska du få träffa vår öron, nästa hals doktor".
Tror det var exakt där mina positiva förhoppningar tog slut…..Där jag fattade att jag inte skulle kunna jobba på nyårsafton och att jag kanske alltid skulle se ut som en hamster fullproppad med mat i kinderna………Nåväl doktorn kom och hon tripplade min tidigare penicillindos och rekommenderade mig starkt att dagen efter åka till en jourtandläkaren (som naturligtvis också ligger i Skövde) dagen efter. Men jag slapp ju i alla fall att åka till Borås.
Så min nyårsafton började med att köra till Skövde som en vanställd enögd pirat då mitt högra öga nu var helt igenmurat. Väl där (jag var till en början den enda patienten, då normalt folk kanske har liiiite annat för sig på en nyårsafton) satte jag mig i väntrummet. Efter en stund kom det in en riktig "Guccimamma" och hennes son. Du vet kanske vad en Guccimamma är? Om inte så är det en mamma som ser ut att komma från en modellkatalog, du vet senaste mode på kläderna, dyr märkesväska, löshår, lösögonfransar och lösnaglar och högst troligt silikonbröst med.
Nåväl, denna kvinna blev plötsligt helt förfärad….Hon hade nämligen glömt sin mobilladdare i bilen (vilket säkert var en Mercedes eller Audi). Hon bara mååååååååååååååste ha sin laddare. Sonen som var i 8 års åldern isch…..Ville absolut inte följa med och hämta den och till slut fick mamman gå och hämta den själv.
Så där sitter jag och det lilla barnet ensamma i väntrummet, då jag hör hur pojken plötsligt börjar snyfta. När jag tittar åt hans håll sitter han med händerna för ansiktet. Stackarn….tänkte jag. Han är säkert förfärad över det monster som sitter här, och syftar naturligtvis på mig själv.
Nåväl så kom guccimamman klapprandes tillbaka på sina skyhöga klackar med sin laddare i högsta hugg. Ser på sin lille son som sitter där med händerna för ansiktet och utbrister;-" Men herregud, sitter du här och gråter!!!!!".
Och när pojken tog ner sina händer visade det sig att han blödde näsblod!!!
Men lilla hjärtat, blöder du näsblod och INGEN gör något, fortsätter hon nu högljutt, samtidigt som hon stirrar på mig med förebrående ögon.
Precis som OM jag skulle gjort den stackars pojken något ont. Tur i oturen blev jag exakt då inkallad till tortyr…förlåt, tandläkaren. Väl där deklarerade tandläkaren hurtigt att vi minsann får lägga ett litet snitt i käften (förlåt,munnen) och släppa på trycket lite. Därefter skrev hon ut annan penicillin och sa att om den inte funkade så kunde jag hämta ut ännu starkare penicillin på nyårsdagen. Därefter var det bara att åka hem, 4000 kr fattigare, men lite mindre svullen.
Nyårskvällen kom och min kära syster bjöd ner mig till henne för att "ingen ska behöva sitta ensam på en nyårsafton". Väl hemma hos henne, såg jag att hon dukat upp med massa godsaker. Men ta för dig nu då, säger systern uppmuntrande…..Hmmm, ser jag ut som jag kan äta något fick bli mitt svar samtidigt som jag drack buljong och sög i mig nudlar. Hejhej, år 2019 kom du bara :)
Så kom nyårdagen…..och naturligtvis så hade svullnaden inte gått ner mer. Så det vara bara att hämta ut det andra receptet. Och självklart fanns det ju inget apotek öppet i lilla Tidaholm…….jag menar, det var ju i alla fall nyårsdagen. Så för tredje dagen i rad var det bara att åka till Skövde.
Nåväl, för att försöka göra en redan lång story lite kortare och spola fram flera tandläkarebesök, operationer och ca 7000kr fattigare (och allt detta för en tand). Så var detta ett färdigt kapitel i slutet av april (2019) och jag hade efter två försök äntligen fått en ny tand.
Så varför skriver jag om detta nu då, kanske du undrar? Jo, för förra veckan vakna jag av att samma tandjävel var lös. Jag ringde ju självklart tandläkaren direkt och fick tid samma dag. Och jo, visst fan hade den lossnat.
Tandläkaren förklarade tålmodigt för mig att den där "skruven" som tanden sitter fast i tydligen är lite för kort. Men att jag bara ska vara lugn för att han skulle sätta fast den igen. OCH OM detta inte skulle funka, får vi ta till plan B och göra om allt igen.
Plan B, tänkte jag då uppgivet, jag har ju för sjutton redan gått genom hela jävla alfabetet med planer för denna jävla tand!!!!! Men det e ju klart…….efter Ö kan man ju faktiskt börja om alfabetet en vända till. Eller?
Men det positiva med detta denna gång är att det inte kommer att kosta mig en KRONA (göteborgshumor,jag vet) då det finns något som heter så vackert som garanti. Och till på köpet får jag möjlighet att fortsätta öva mig på att bota min tandläkarskräck :)
Ja just det ja……tanden lossnade igår igen och jag väntar spänt på folktandvårdens plan B…………
