Marieshjärnspöken

Så äntligen var det min tur att ha semester. Och jag börjar med att firar den i Lövgärdet i Göteborg, där jag så käckt fått”låna” pappas lägenhet, då han befinner sig hos släktingarna i Finland.

Första natten/senkvällen som jag sov i pappas lägenhet, vakande jag med ett panikartat ryck av ett högt, oidentifierat oljud som gjorde att jag flög ur sängen och var ute på uteplatsen på nolltid. Väl där insåg jag snabbt att det ”bara”var en polishelikopter som flög på låg höjd ovanför hustaken. 

Andra tanken som slog mig var att det enda konstiga med denna situation nog var jag själv, som står yrvaken på en uteplatsen endast iklädd i linne och trosor och håret på ända och vildsint glor upp i luften.

I förrgår bar det iväg på kanotfärd i Vättlefjäll och då vi var ett gäng glada (och mycket ovana) paddlare som skulle ge oss ut, var vi verkligen beredda på det värsta. Så väskorna surrades fast ordentligt i kanoterna innan avfärd. Själv hyrde jag en vattentätt fodral till min I-phone (självlysande och stort som ett a-4 ark) som fladdrade, hängdes från min flytväst, för säkerhets skull.

Men det skulle visa sig att det minsann INTE var vårt gäng som tippade över. Nej, nej. Utan när vi paddlade genom en smal kanal fick vi möte. Vår kanot låg först (såklart) och syrrans kille (som jag naturligtvis hade valt att paddla med) sa sådär med lite lagom myndig röst till den mötande kanoten, där det färdades två äldre söner med sin pappa;- Oj, undra vem som har företrädde först här?

Men det behövde vi inte undra länge, då ena killen av någon anledning blev så till sig av mötet med oss att han vinglade till i deras kanoten och plums (eller plask), katastrofen var ett faktum, deras kanot tippade över och sjönk.

Ena sonen hoppade upp i kanten och klamrade fast sig i ett träd, pappan stod mitt i kanalen med vatten upp till armhålan och den sonen som hade vinglat till och orsakade olyckan stod kvar i kanoten (som var under vattnet) och rotade frenetiskt efter sin mobiltelefon i sina (blöta) fickor och jag antar att han INTE hade i något vattentätt fodral till sin.

Kan även påpeka att de INTE hade surrat fast sina grejer i kanoten, då det från deras sänkta kanot, flöt ut kanelgifflar, drickor, pappersmuggar och annat.
Pappan tittade ilsket på sina söner och sa med en mycket lugn röst (vilket inte alls passade med hans arga blick) ;- Vad hände här då?

Därefter vänder han sig till oss (vilket var ett följe med 3 kanoter, som ALLA kämpade med att inte skratta rätt ut, vilket alla utom min son lyckades med) och säger;- Ja, ni kan få åka före.....(då brast för mig och även jag började bubbla av skratt), åka före?????

Det e la klar att vi måste åka före. De hade ju för sjutton en sjunken kanot att försöka få upp och pinaler som flöt runt i hela kanalen så det skulle nog ta sin tid!!!!!!

Ja, vi hade i alla fall en mycket trevlig dag, med fint väder, grill och bad, vilket mina träningsverkade armar kan vittna om då jag nog har samma färg på dom som en kokt flodkräfta.

Avslutar som vanligt med lite bilder; ett ”självporträtt” som Paul målat av mig, samt av några bilder från kanotfärden (tyvärr inte från vurpan, då ingen hade hjärtat att börja plåta eländet, vilket JAG hade gjort om inte min I-phone var säkert inbäddad i det vattentäta fodralet), dock varnas känsliga läsare, (då jag efter att ha sett mig själv och min självlysande kropp, trodde inte det var möjligt att faktiskt vara lika blek som ett A-4 papper men det är det tydligen.)