Livet, förlossning & dotter
Tingeling. Detta inlägg är kanske lite olikt dom andra inläggen för det är först och främst ett hyllning till min älskad dotter som faktiskt fyller 30 år idag (hur nu det är möjligt när jag bara e 30 årisch själv).
Jag var ju rätt ung när jag blev gravid med henne. Nämligen bara 17 år och bodde fortfarande hemma. Min kära far var inte direkt överförtjust i att jag var gravid i den åldern, vilket jag förvisso har full förståelse för idag. Men jag misstänker att han visade sitt missnöje genom att ofta steka blodpuddning.
Inget konstigt i det i och för sig. Men nu hör det historien att jag efter en hjärnskakning i 7 års ålder, då jag för övrigt fortfarande älskade blodpuddning, råkades kräkas upp ett stort lass blodbuddning som tidigare avnjutits i bamba. Detta resulterade i att jag efter det inte ens tålde lukten av blodpuddning efteråt och kräktes oavsett om jag skulle vara gravid eller inte.
Men nu så stektes det minsann blodpuddning hemma i parti och minut och när jag mellan kräkattackerna frågade min käre far varför han stekte blodpuddning så ofta svarade han på sin finlandssvenska;-"Nåå, jag kan ju inte hjälpa att du e gravid och inte tål lukten.
Nåväl, för att återkomma till själva förlossningen och den 19 september 1990. Jag började få småvärkar runt klockan 12(isch) på dan. Tyvärr råkade Carolines pappa ha en riktig viktig fotbollsmatch just denna dag. Ja ni får ju tänka på att han faktiskt var en riktig nyckelspelare sitt lag. Så naturligtvis passade det ju inte honom så bra att jag fick värkar just då. Ja jag menar dom låg ju i korpligan och en sådan match går ju bara inte att missa bara för att nån ska föda barn. Det får man ju faktiskt ha full förståelse för.
Men som tur var så hade jag ju min kära mamma som minsann var redo, ja till och med ivrig så hon körde naturligtvis upp mig till förlossningen. På den tiden hade jag vilken jag skäms big time över idag, rökt under hela graviditeten och trodde ju att jag mellan värkarna behövde gå ut och röka hela tiden (vad annars skulle man göra under den tiden?).
Men för att vara ärlig så smakade det inte och när jag sen blev introducerad för lustgasen sög jag i mig den istället så myyyyyyycket jag bara kunde. Ja, tills även den fick mig illamående vill säga. Men då hade som tur var hade även Carolines fader kommit upp till Östra sjukhuset efter sin mycket viktiga fotbollsmatch, som dom dessutom förlorade om jag minns rätt.
Då fick min kära moder chans att få lite avlastning och gick ut för ett välförtjänst bloss och jag och Carolines pappa blev för oss själva. Ja, och så lustgasen förståss. Den sög jag ju i mig så friskt till den milda grad att jag plötsligt kände ett behov av att kräkas. Vilket jag påtalade…..Nu spyr jag……Nej, du kan ju inte spy här nu svarade han förtvivlat samtidigt som han då i ren desperation sliter fram en blomkruka som stod i fönstret…som jag lättad spyr i till hans fasa.
Men tillslut var värkarbetet i full gång, jag hade högljutt avböjt mig någon mer lustgas efter spyan i blomkrukan. Hade liksom fått mer än nog av den. Då frågar barnmorskan mig för att avleda min smärta lite, vad vill du att det ska bli, en pojke eller flicka? -" Det får bli vad faaaaaan som helst, bara den inte blir rödhårig" väste jag ilsket och bestämt mellan värkarna.
Men i slutskedet visade det sig att barnet tydligen inte syrsatte sig ordentligt och barnmorskan sa att jag nu verkligen måste andas in syrgas och tvingande mig att andas i den där masken. Men det enda som jag kände var ju lustgasen, vilket jag ännu mer högljutt påtalade. Men dom tittade då på mig som om JAG vore tokig och sa nääää Marie det är BARA syrgas.
Samtidigt som alla blickar drogs till den blivande fadern….Som satt där i ett hörn och hade i smyg lyckats vrida igång lustgasen på full nivå och njöt för fulla muggar.
Nåväl, tillslut kom min välbehövliga syrgas på och ut kom hon den 19 september 1990 klockan 19:10. Den mest underbara tös som sett såg dagens ljus. Världens finaste bebis…Blåögd och tro det eller ej…..RÖDHÅRIG!!!!
Jag var nu världens stoltaste mamma, och hennes pappa, stoltaste pappan. Min kära mor var en stolt mormor. Men när dom sedan åkte hem från BB sa den nyblivna fadern"- Förlossningen var verkligen ingen match, trodde ju att det skulle vara mycket jobbigare"
Skulle han säga som bara var med i slutet och satt då mest i ett hörn och sög i sig lustgas. Min mor höll i alla fall på att köra av vägen vid detta uttalnde av ilska och hon inte slog ihjäl honom då är ännu idag en stor en gåta.
Men vet ni vad, jag måste ju tillägga att även min kära far var världens stoltaste morfar (blodpuddningos till trots).
Tänk att det nu är 30 års sedan. Men jag är fortfarande världens stoltaste mamma till denne fantastiska och underbara dotter, och nu är hon också mamma till två underbara barn.
Och vet du vad, dessa två födslar har faktiskt jag fått äran och förmån att närvara vid, men det min vän är en helt annan historia.
Museeum, kultur & Taxi
Vi vaknade utsövda och pigga…hur nu det är möjligt efter en natt i en supermjuk säng kombinerat med en nackskada.
Efter en fantastiskt frukost (tack Per) var vi redo för att bli lite kulturella. Och hur mer kulturell kan man bli när man besöker moderna museet?
Så det var dit vi styrde kosan. By the way, denna gång valde min kära vännina att ha på sig sina bekväma skor istället (men jag såg fortfarande kort ut bredvid henne)
Min vännina har med på sin så kallade bucketlist att få se en äkta Picasso innan hon dör och ja det skulle hon få göra idag. Ja, se tavlan alltså, inte dö.
Jag själv var mer förundrad över att vad räknades till konst än över själva Picassotavlorna.
Exempelvis såg vi på museet en säck med kattsand som stod lutad på väggen vid en dörr. Var det konst eller hade någon bara glömt den där??? Eller en kvinna som smög runt och betedde sig väldigt udda, var det också konst? Ja, jag hade nog mer frågor än svar men insåg att vi inte skulle få några svar heller. Det heter ju att konst är i betraktarens öga.
Till och med i tunnelbanan var det fullt med "konstverk" vissa lite snuskigare än andra.
Vi fortsatte i alla fall vår kulturella resa, genom att besöka slottet (så klart) och även den tyska kyrkan i gamla stan. Vi hade först tänk besöka den finska kyrkan då vi såg att den var öppen. Men i sista stund hann vi hejda oss då vi insåg att det faktiskt pågick ett riktigt bröllop där.
Så det blev tyska kyrkan istället. Och det var faktiskt en väldigt vacker kyrka. Dock så drabbades min vännina av plötslig akut touretts syndrom. Detta då hon lyckades spotta ur sig svordomar i allt hon sade. I och för sig viskandes men ändock svordomar i en kyrka. Förresten varför e det så att man automatiskt viskar i kyrkor?
Jo vi såg även för första gången någonsin en polislastbil!!!! Tänk att Stockholmarna alltid ska vara värst, inte räcker det med polisbilar, motorcyklar, piketbil utan självklart ska dom ha en lastbil med.
Nu när vi var fullmatade med kultur var vi redo för nöjen igen. Det var dags för en öl. Denna gång lyckades vi (naturligtvis) hamna mitt i ett Hare krishnatåg innan vi kunde få sätta oss på uteservering vilket i och för sig var ett äventyr.
Kvällen kom och vi bestämde oss för att besöka någon av restaurangerna som vi såg att det var långa köer till igår. För det måste det ju vara bra ställen när Stockholmarna trots covid-19 risk körar som packade sillar för att komma in där.
När vi storstilat entrade det första stället och var precis på väg att slå oss ner och beställa något att fukta strupen med observerade vi (vilket var svårt att undgå) att stället genljöd av hård hiphopmusik och när vi nu vidgade vårt synfält upptäckte att det troligtvis inte var någon person närvarande som var mer en max 20 år.
Och tro nu inte att vi på något vis kände oss gamla, men vi kände ändå på något vis en aaaaaaaning malplacerade där och handen på hjärtat, vem står ut med sådan musik i några längre stunder? Så det blev en snabb flykt ut och lika storstilat som vi gick in lika smygandes smet vi ut igen.
Då hade vi betydligt bättre tur på nästa ställe. Härlig hårdrock ljöd genom högtalarna och folket där var en salig blandning av härlig mix på människor. Maten var toppen och drickat var gott. Men även den bästa av kvällar har sitt slut och det var dags för damerna att natta sig inför hemresan imorgon.
Efter en supergod frukost (ja, tack Per igen) checkade vi ut och gjorde oss redo för hemresan. Men innan dess hann vi faktiskt med lite shopping också. Både i varuhus och på marknaden på Hötorget.
Men sen var det dags att sätta oss på tåget hem igen. Jag som sovit två nätter i supermjuk säng (men säkerligen bättre än om vi hade fått trängas i en 140 säng) hade rätt så ont i min nacke.
Därav tog jag ett snabbt beslut att unna mig en taxi hem från Skövde. Och vet du var det kostade?????? Jo 700 kr!!!!!!! Men jag som bara ville hem så fort som möjligt hoppade glatt in ändå.
Men vad får jag för en chaufför????? Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara denne människa. För det första körde han en superlång omväg och som han körde sen……..typ 80 på 100 väg och 50 på 90 väg eller ja, jag ska ju inte överdriva då han faktiskt kom upp till 58 vid ett tillfälle.
Jag trodde mitt topplock skulle gå. Vad faaaaan, jag hade ju nästan cyklat hem fortare än idioten körde. Men jag tog tillfället i akt att öva på min nästan nu obefintliga impulskontroll och vet ni vad, jag kom hem tillslut ändå.
Tack min älskade barndomsvän för en superrolig helg och vet ni vad…..Nästa gång, inom en snar framtid hoppas jag, blir det en Helsingfors resa för oss två, eller hur?
Klackar, maskering & Gamla stan.
Efter att vi fyllt på vätskedepåerna och "fräschat" upp oss lite på rummet och att min vännina fått på sig sina högklackat. För att citera henne -"Om jag hittar mannen i mitt liv här i Stockholm måste jag ha fina skor på mig"
Sedan att hon som redan är lång blev ännu längre och speciellt bredvid mig som är så kort gjorde ju inget. Jag nöjde mig med bekväma gympaskor och såg på snudd ut som en dvärg bredvid henne. Men nu var vi i alla fall redo att bege oss ut i stora staden.
Jag hade föreslagit Gamla Stan då jag tycker att det var mysigt där. Så sagt och gjort till gamla stan blev det. Och förresten, ni som varit i Gamla stan är säkert väl medvetna om att det är ett ypperligt bra ställe att gå med högklackat på, och då speciellt med alla kullerstenarna.
Vi hittade en mysig italiensk resturang där vi åt en mycket god (och dyr) middag. Sedan vandrade vi gränder upp och ner och stannade förstås för vätskepauser lite då och då. Farligt att bli uttorkad.
Vid en nedförsbacke lyckades min väninna nästan ramla in genom ett fönster till en resturang. Ja, på grund av det mycket ojämna väglaget och inget annat. Men den chockade mannen som nästan höll på att få min väninna genom fönstret höll nästan på att sätta i halsen och tittade på oss med skräck i blicken. Jag fångade naturligtvis upp väninnan innan hon brakade genom rutan och ingen fara skedd.
Men nu i efterhand har jag funderat, kanske var det mannen i hennes liv som satt där och åt??? Och tänk vilket sätt att träffas på första gången. En vacker kvinna som ramlar in genom rutan och landar på middagsbordet och till på köpet med snygga skor på. Ja nu lär vi ju aldrig få veta om det var så.
Sedan var det i alla fall dags att ta tunnelbanan till hotellet. Och vet ni, det finns speciella sittplatser på tunnelbanetågen, för gamla, handikappade eller gravida. Och eftersom inga sådana som passar in på den beskrivningen verkar finnas i Stockholm, var dessa platser alltid lediga.
Men tillslut "vågade" min vännina sätta sig där . Sedan att det berodde på dålig balans låter jag vara osagt. Men några killar tyckte tydligen det var ofantligt roligt när hon landade på handikapsplatsen. Och skrattade och sa att hon ska vara glad att hon inte är död iallafall. Vad fan menade dom med det föresten? Också något vi aldrig kommer att få veta. Var säkert något internt dåligt Stockholmsskämt.
Väl på Vasaplan såg vi att dom hade en sk spontancrusing OCH att det var låååååånga köer till krogarna. Ja, Stockholmare verkade då inte bry sig om covid-19 i alla fall. Och inte tror jag dom fattat begreppet att bära ansiktsmask heller, men posera kunde dom. Min väninna fick många fina bilder på bilarna och jag lovade henne (lite kaxigt kanske) att detta minsann inte e något mot crusingen i Tidaholm.
Kvällen avslutades på vårt hotell…..Stackars Per syntes inte till (tror han medvetet gömde sig) Och bartendern på hotellet var en sådan där riktigt riktigt dryg Stockholmare som uppfyller alla fördomar om 08-or.
För han hade minsann redan "råkat" diska allt i baren och kunde absolut inte göra en drink till oss väl behövande, men naturligtvis kunde han servera oss vin, öl eller ren sprit. Nä det där var ingen Per inte!!!!
Men det var ändå dags att nanna för dessa damer. För imorgon skulle det vankas kultur för hela slanten och uppfyllning av väninnans bucketlist på högsta nivå.
Avslutar som Morran (I Morran och Tobias) som så bra sammanfattade det hela….Nå ja de e en dag imorgon också……..
Tåg, Stockholm & barndomsvän
Äntligen blev det av. En weekend till Stockholm med en kär gammal barndomsvän. Eller ja, efter massa olika turen, så blev det vi två som åkte tillslut. Vi skulle träffas igen första gången på sisådär 3-4 år.
Barndomsvännen som reste från Gbg, sms:ade när hon startade resan (jag hoppade ju
inte på förens i Skövde) att det var ett gäng killar som gärna ville åt våra mycket väl bokade platser så att dom kunde sitta ihop.
Men då dom hade mycket sämre platser kom hon på den briljanta idéen att skylla på att jag var tvungen att sitta där för att jag led av obotligt och kraftig åksjuka. Vilken story jag fullständigt och med inlevelse backade upp sen, Oja, om ni bara visste hur jävla åksjuk jag kunde bliiiii.
Jag hade på nått konstigt vis blivit placerad bredvid en SOS-telefon också. Ingen annan resande hade en sådan. Så visst kände jag mig väldig utvald och fick samtidigt kämpa med min impulskontroll, då det var mer än lockande att se vad som hända OM jag på något sätt råkade trycka på knappen.
Min kära vännina hade som en liten överraskning tagit med två stycken "Lonkero" (longdrink, gin & tonic) som vi skulle avnjuta tillsammans på tåget.
Vi hann precis öppna dom och skulle ta en klunk för att fira in vår weekendresa, då kom hon, en mycket bestämd tågvärd som med nitiskt stämman utbrister;
"- Det är strängt förbjudet att dricka medhavd dryck på tåget. Men eftersom jag är snäll, så ska jag nu städa toaletten, men när jag kommer tillbaka så är jag tvungen att beslagta er dryck. Och sätter ni er i motvärn så får vi stoppa hela tåget" Det var minsann ord och inga visor det.
Sedan hann vi knappt blinka eller ännu mindre dricka innan hon snabbt som en hök var tillbaka och med nöjt uttryck beslagtog vår dryck. Ja, det var ta mig fan den snabbaste toalettstädning jag sett. En klunk hann vi i alla fall avnjuta.
Nåväl, vi körde på plan B istället, att köpa en öl på tåget. Och till vår förvåning så stod ju självaste kommandoran, förlåt tågvärden, som just beslagtagit vår dryck, i resturangvagnen, och nu var det absolut inga problem för att sälja dryck till oss.
Resten av resan fortsatte med mycket skratt och inga mer missöden mer än att vi upptäckte att min vännina haft så bråttom till tåget att hon satt på sig sin tröjan ut och in. Och att när vi sedan skulle gå på toan så höll komman….tågvärden på att städa den igen, men nu tog hon minsann lååååång tid på sig, så klart för nu var vi ju superkissenödiga.
Så kom vi fram till vår vackra huvudstad och hittade utan problem till hotellet. När vi skulle checka in satt det en äldre herre i receptionen som hette Per. Han tittade på oss när han hittade mig i bokningen och frågade om det var fru eller fröken Bengtsson. Fröken!!!!!! utbrister jag snabbt.
-" Okej, FRÖKEN Bengtsson, är du medveten om att du bokat ett rum med endast 140 säng" frågande han lite roat och tittade menande på oss två.
Nä det hade verkligen inte fröken Bengtsson tänkt på, svarade vi i kör på varandra och brister ut i nervöst asgarv. Hur fan ska vi två får plats i en 140 säng (och jag som plöjer runt som en elvisp på nätterna med)
Men Per, serviceinriktad och proffsig som han är, säger att han uppgraderar oss till en rum med två sängar utom kostnad så damerna kan sova gott om natten.
Sedan fortsätter han incheckningen och säger förvånat, -" Så fröken Bengtsson har inte bokat någon frukost heller?" Fan jag måste ju varit full när jag gjorde den där bokningen. Frukosten är ju det göttigaste när man bor på hotell.
Har jag inte det, svarade jag besviket. Men då får vi bokat till det då (vilket skulle kostat oss 300 kr var för två frukostar)
Men Per, den underbara herren, sa att han minsann bjuder damerna på frukosten då han tycker att vi förtjänar det.
Min vännina påpekade då för mig att jag minsann får bjuda igen nu när Per varit så snäll. Javisst svarade jag snabbt och säger till Per -"Kommer du till Tidaholm så lovar jag att bjuda dig på frukost. Hur fan lät det då, att det alltid ska hoppa ut massa grodor ur denna mun!!!!!
Per rodnade djupt och tittade stint ner i sin dator och utbrister att -" Nu gjorde fröken Bengtsson mig generad här".
Min kära vännina utbrister stöttande ut i gapskratt, vilket jag inte var sen att haka på och så lämnade vi hotellreceptionen och en generad Per för att göra oss redo för nya äventyr.
Fortsättning följer….
