Marieshjärnspöken

 Brrr, imorse var det riktigt kallt och snö i luften när jag cyklade till jobbet. Det får mig att längta efter en härligt utlandssemester i något skönt varmt land. Nu låter det som jag brukar åka utomlands, men så himla ofta har det faktiskt inte blivit och synnerligen inte så ofta som jag velat.

Men en gång åkte vi tillsammans med nästan hela familjen en vecka till Marmaris Turkiet. De som sakandes var min dotter och mellansyrran, den näst äldsta systern och pappa (ja min mor har lyckats få döttrar, 5 gånger på raken)

Jag, maken och son bodde på ett hotell på ena sidan av Marmaris och de andra på den andra sidan. Men vi träffades ändå förstås. De specifika jag ska berätta om idag, var när vi var på stranden vid deras hotell.

Vi flöt (eller jag gjorde det i alla fall) omkring där i vatten och mina småsystrar (som är smala, vackra och blonda med långt hår och blåa ögon) och de beklagade sig för hur jobbig alla killar som arbetade på deras hotell var, att de inte ens fick vara ifred på nätterna, utan att de där killarna knackar på med kaffe, dricka med mera ideligen. Och att de sedan fjäskade som sjutton för vår mamma genom att kalla henne för madam, madam.

Och plötsligt så dyker dom upp, killarna som var såååååå jobbiga, där i vattnet från igenstans. Syrrorna flydde upp till solstolarna med ilfart, kvar blev jag och min mor med hotellkillarna och en lång pinsam tystnad (finsk stämning) uppstod där ute i vattnet.

Alla som känner min mor (och mig) vet att pinsamma tystnader är inget vi klarar av så mamma tittar på de tokleende killarna och säger på sin bästa svengelska; -This i allso my daughter, she is my biggest and oldest one. Och därefter ler hon uppfodrande, i väntan på någon respons från dom, varpå den ena killen tittar medlidsamt på mig och säger;- Ah, the unlucky one,  sedan simmande dom som kåta hannhundar efter löpetikar upp till stranden för att fortsätta fjäsket/terrorn mot mina yngre, smalare systrar .

Jag höll på att drunkna av gapskratt, speciellt åt mammas oförstående min där hon guppade runt i svallvågorna såg efter grabbarna som simmat iväg. Men när jag förklarade att hon i princip hade skrämt iväg dem genom att säga;- Här är också min dotter, den tjockaste och äldsta. Och att hon sagt allt detta med ett stort varggrin i ett tonläge som om hon ville sälja av mig.

Ja, den resa hände det mycket kul på, skulle vara så otroligt skoj om vi ALLA en gång hade kunna åkt, men i ärlighetens nämn, vilket land hade klarat av alla oss på en och samma gång?

Här är en bild på en magdansös sekunden innan hon med svängande höften tagit sig fram till maken och tryckt ner både hans huvud och kamera mellan hennes bröst……..

Vi har förresten varit i Bulgarien, grekland och Tunisen med......men det tar jag någon annan gång.

Nu har han gjort det igen. Vem kanske ni undrar, jo maken förstås. Han har shoppat ”nödvändiga saker” denna gång en häcksax, bensindriven minsann.

Han försvarade sig med att ”vi” (observera att han i den meningen benämner sig själv som vi) hade ju pratat och bestämt det. Sanningen ligger närmare i att han NÄMT för mig (sådär i förbifarten) att han sett en häcksax för bara 1400 kronor.

Men jag som känner min make väl vid det här laget visste att den där häcksaxen snarare kostar 1500 kronor, därför blev jag inte det minsta förvånad när det på kontoutdraget stod 1499 kr.

Vi kompletterar varandra så bra (även) när det gäller siffror. Jag är sådan som alltid avrundar uppåt, medan maken alltid avrundar neråt. Därav har vi alltid en jämn balans, eller hur? 

Förutom häcksaxköpet, som jag anar att han kommer använda lika många gånger som han använde snöslungan vilket var en halv gång, är jag riktigt stolt över honom. Han fastar nämligen och får bara dricka Modifast och vatten, detta sedan den 28 mars till den 3 maj.

Och för att stötta och visa sympati för min make, vilket jag gärna vill, har jag lovat honom att jag också skall dricka Modifast under eftermiddagarna, att jag äter frukost och lunch som vanligt och byter ut middag och kvällsmat mot Modifast. Detta då jag aldrig och det med betoning på aldrig, skulle lyckas fasta helt. Tro mig, jag hade blitt ett monster utan dess like.

I och med att jag gör detta, så blir jag extra stolt över honom, för fy fan vad jag är hungrig och då kan jag ju bara tänka på hur jobbigt det måste vara för honom. Sedan är ju dom där Modifasten inga höjdare precis.  Men nu när han är så duktig och står ut med detta, så är det banne mig det minsta jag kan göra för honom.

Sedan får jag här offentligt erkänna mig besegrad av syrran igen, syftar ju på löpbandet, hon har nu i två olika omgångar slagit mitt rekord. Första gången slog hon mig med 30 sekunder och andra gången med 1 minut och 45 sekunder. Och jag som var så jävla stolt över min 4 sekundersvinst över henne.

Men nu så har hon (turligt nog för mig) opererat tån, så förhoppningsvis är hon lite ”ur spel” så att jag har någon chans att komma ikapp. Skam den som ger sig.

Avslutar med en bild av den nya jättebraiga häcksaxen och en bild på ”syrran” winface.  

 Swissschhhhhhhhh, så damp det ner i brevlådan. Tid för teoriprov och uppkörning för körkort!!!! Till er som undrar, så nej jag har INTE något körkort (än) och till er som vet, ja nu är det banne mig dags att fixa det där kortet.

Jag har ju varit på G såååååååå många gånger förut, men det är alltid något som kommit emellan, jag har ju till och med fullföljt en hel teorikurs minsann och jävlar vad sicken bra brevidförare jag är. Så egentligen borde de ju bara skicka mig det där kortet till mig om det inte vore för en liten, men ändock betydelsefull detalj. Man MÅSTE KÖRA BIL!!!!!!!!!!!!

Jag har fått något av en mental blockering, jag känner mig totalt panikslagen över att köra bil, jag vet inte vad det är, det var ju ett himla bra tag sedan jag faktiskt har kört något, och då gick det ju bra (för det mesta). Finns en del riktigt tokiga story´s att berätta om mina erfarenheter som chaufför.

Men i helgen hade jag bestämt mig. NU skulle jag bara sätt mig bakom ratten igen. Så hela lördagen gick jag och peppade upp mig samtidigt som jag försökte ignorera ångestklumpen i magen, och när jag hade rast från jobbet på söndagen var det så dags.

Vi körde (det vill säga maken) till exakt det ställe, där jag tillsammans med min förra bilskolelärare startade första gången, i ett lugnt villaområde.

Tanke var att jag skulle känna mig trygg och att all kunskap om bilkörning bara skulle komma till mig som en pånyttfött barn. Det var tanken.

Så byter vi plats jag och maken, får upp övningskörningsskylten, rättat till bilstolen då mina korta ben inte på långa vägar räckte fram till pedalen med hans inställning. Sedan sitter jag där i förarsätet, inser att det är en väldigt solig och fin söndag och att det lilla lugna villaorådet myllrar av olika aktiviteter, hundar i trädgårdar, barn med cyklar, barn som leker, folk som promenerar, cyklister över allt och andra bilar, kors och tvärs. 

Det blir bara totalt error i min hjärna, kortslutning. Maken tittar oroligt på mig när jag kläcker ur mig den briljanta frågan om vilken pedal som är koppling, broms och gas.

Sedan kör jag, två varv runt i det där området, i knapp styrfart, vidare bort från villaområdet, gasar med hjärtklappning upp till 50 efter tillsägning från maken som pekar på hastighetsskylten, kör in till kanten och stannar.

Så nu hade jag kört färdigt. Det kändes inte alls bra. Till råga på allt gjorde jag en ”Priscilla” (alla som sett filmen Norbit vet exakt vad jag menar) när jag skulle kånka mig ur bilen dvs kom åt tutan med tuttarna, så jag tutade två gånger till makens stora glädje. 

Bild på Priscilla och Norbit i bilen (en mycket rolig film)
 

 Usch, idag e det riktigt gråmulet ute, vilket får mig att tänka på den där storyn jag lovade att förtälja er i förra blogginlägget.

Det var när vi nyligen hade flyttat till lilla Tidaholm från Göteborg. Vi hyrde då ett hus, som låg mitt i ingenstans, där vi endast hade skog och åkrar runtomkring oss. Jag lovar er att det finns många sköna historier om när vi bodde där. Men nu till denna storyn

Detta var första gången jag bodde i ett hus, så det var mycket nytt jag hade att tänka på, bland annat att köpa en brevlåda för vår post, detta på grund av att det inte fanns något brevinkast som jag var van vid. Denna brevlåda spikade jag stolt upp, alldeles själv.

Den aktuella dag jag ska berätta om, var en riktig höststorms dag, med ruskregn och kraftiga kastvindar, detta var någon gång i slutet av oktober, början av november (år2001).

Då skulle jag gå och hämta posten och eftersom vi nu faktiskt bodde på landet, mitt i ingenstans, drog jag bara på mig min morgonrock över mitt nattlinne och körde ner fötterna i ett par stora gummistövlar och traskade iväg mot väggren, till min fastspikade brevlåda.

När jag nästan är framme, ser jag till min fasa hur min brevlåda lossnar av en kraftigt kastvind och virvlar iväg över leråkern. Här gällde det att tänka snabbt, eller i ärlighetens namn tänkte jag nog inte alls. Utan börjar hysteriskt jagande, klafsa runt i denna väldigt geggiga åker för att få fatt den flygande brevlådan.

Tillslut får jag fatt i brevlådan (efter att snubblat runt i leran ett tag) och det är då som jag inser att postbilen har kommit och det är då som jag börjar tänka. Vad sjutton gör jag nu? Brevbäraren måste ju tro att jag är en fullkomlig galning som springer runt med morgonrocken fladdrandes efter mig i ett par alldeles förstora gummistövlar, hållandes i en brevlåda alldeles lerigt från topp till tå.

Men jag spelade cool, går fram till postbilen och säger med ett lerigt leende  ” god morgon” öppnar brevlådan och väntar tålmodigt att han ska lägga ner posten. Säger sedan lite överslätande ;- Tack, tja, jag hade spikat upp lådan. Rycker lite urskuldandes på axlarna, stänger lådan och går hem.

Tre månader senare ska jag in på posten för att hämta ut ett paket, så jag lämnar fram min legitimation till mannen i kassan, vilken jag aldrig sett innan. Han tittar på mig, på legitimationen igen, vänder sig till kollegorna (vilka jag heller aldrig sett förut) och säger;- De e hon, göteborgskan, hon som hade spikat upp sin brevlåda. Varav ett fnissade ljud hörs över hela posten. Sedan säger han till mig med ett mycket roat leende;- Det fattar ju varenda en, att det inte håller med att spika fast en brevlåda.

Det var väl just då som jag insåg att vi flyttat till en mindre stad.

Avlutar med en bild på ”syrran” och hennes nya warface, men så lätt skräms jag icke för det är JAG som har rekordet (hmmfr, 4 sekundersrekordet).

En härlig måndagsmorgon efter en härlig helg var det tänkt att bli, jag började ju inte förrän klockan12:00 och sonen hade K-dag (på min tid hette det studiedag) från skolan.

Så jag låg och drog mig till klockan 9:00 och steg upp för att gå på mitt motionsband, men ICKE, för när jag väl skulle börja gå, kände jag att jag fick jävligt ont i benhinnorna på ena benet (ett lite pris jag får betala då jag prompt skulle slå syrrans rekord i fredags)

Struntade i bandet och gick in i duschen istället. Men när jag står där i duschen, så kände jag mig iakttagen. Och jojo, nog var jag iakttagen alltid, för högst upp på duschstången sitter det en stor fet spindel och glor på mig.

Jag har ju som sagt var spindelfobi, även om det nuförtiden inte är så farligt som förr, så jag sansade mig och höll ögonkontakt med spindeln och duschade vidare, då börjar spindelhelvetet röra sig, då brast det för mig!!! Jag vrålande rätt ut, på både hjälp och till spindel om att vara stilla, detta helt hysteriskt, men (som tur var, jag stod ju naken) inte kom sonen till sin mors räddning.

Tillslut hade jag lugnat ner så pass att jag kunde stänga av duschen, då kommer nästa grej, det knackar på ytterdörren. – Mamma, det knackar på dörren, du får öppna, ropar sonen från sitt rum.

Som om jag inte hörde det, då vår hund tokskällde. Jag virade in mig i en handduk och när jag är på väg mot ytterdörren, ser jag att det står en stor postbil utanför.

Jag fick öppnat dörren, med endast en handduk virrat om mig, droppandes blöt, en hund som skäller och hoppar hysteriskt.

Där utanför står en mycket road postgubbe med ett paket till mig. Men inte räckte det att jag tog emot paketet. Nä, det skulle signeras också.

Det var banne mig inte lätt, ska jag säga, hålla igen ytterdörren, hålla ett paket i handen, hålla undan hunden med foten och SAMTIDIGT skriva under fraktsedeln på en sådan där datamoj.

I det ögonblicket, tänkte jag med fasa, bara inte handduken glider av, bara inte handduken glider av.

Det var min ”lugna” morgon det. Så här i efterhand kom jag att tänka på hur länge den där postgubben stått utanför dörren, tänkt om han hört mig vråla som en galning också. Hmm man kan ju undra, för han såg onekligen mycket, mycket road ut.

Det får mig att tänka på en annan story som jag ”ställde” till med när vi var nyinflyttade till Tidaholm, men den sparar jag till en annan gång. Härligt väder har det varit hela dagen i alla fall.

Avslutar med en bild på världens bästa larmsystem. 

 Imorgon beger jag mig till Göteborg för att träffa kära dottern & svärson. Vi ska ha en härlig helg tillsammans och naturligtvis se finalen i Mello.

Sedan ska hon om jag har tur, fixa mina naglar, det är hon superduktigt på. Fast mina ÖGONBRYN kommer hon aldrig och detta med betoning på aldrig att få hjälpa mig med igen!!!!!!!

Som ni kanske förstår har hon redan gjort det EN gång. Detta var för några år sedan (men jag minns det som igår) som hon hjälpte mig att fixa till mina ögonbryn.

Detta var något som jag faktiskt aldrig hade gjort förut. Jo, det är sant, jag hade aldrig noppat, färgat eller gjort någonting med mina ögonbryn innan just den gången.

Min dotter tyckte då att det banne med var på tiden att jag fixade till dom och hon skulle ju hjälpa mig (förståss) Så vi började med färgen, svart. Redan där borde jag ju själv ana ugglor i mossen, då jag är ljus, både i bryn och i ansikte, men nä, jag satt där olyckligt ovetande om slutresultatet.

Så hon kletade på färgen och när jag frågade hur länge jag skulle sitta med kletet på brynen svarade hon lite svävande, tja, jag brukar sitta i ungefär i 20-25 min, så du kan väl sitt i en kvart i alla fall. Kvarten gick och jag gick för att skölja ur färgen.

Nu hör ju till saken att ni får tänka er att just för att jag har så ljusa bryn så har de aldrig uppfattas som ”buskiga” tidigare. Men det gjorde dom NU. När jag fått bort all färg, torkat mig i ansiktet, vilket gjorde att brynen ”ruggades” upp ytterligare så såg det ut som om jag hade två tjocka mustascher över ögonen. Chocken över denna syn när jag kollade mig i spegeln gav mig faktisk ett lättare hjärtstillestånd, då jag såg ett likblekt ansikte med kolsvarta lakritsremmar som ögonbryn stirra tillbaka.

 Jag rusade ur badrummet för att få ut mig min frustration över min ”hjälpsamma” dotter och att möjligtvis få lite sympati, men innan jag hann säga något bröt resterande av familjemedlemmar ut i hysteriskt gapflapp och det ända ord jag kunde urskilja mellan salvorna av skratt var;- du har ju ögonbryn som som som ,Saddam Hussien.

Detta gjorde att jag gjorde det enda rätta, jag låste in mig på toaletten i min förtvivlan. Efter en evighet knackade min son på dörren och när jag släppte in honom så tittade han på mig med stora ögon och säger; - Var inte ledsen mamma, jag ska säga till dem att sluta skratta (de hördes fortfarande hysteriska skratt) . Därefter stormar han ut och utbrister;- Sluta skratta åt mamma, hon kan inte hjälpa att hon fått killögonbryn. Behöver jag påpeka att skrattsalvorna ökade än mer?

Nä, numera bekostar jag mig att ”fixa” brynen på salong och då låter jag dom INTE bli plockade, utan trådande. Vilket är mycket mindre smärtsamt. Alltså något jag starkt rekommenderar.  

Avslutar med en hälsning till kära syster, kolla bilden och känn dig slagen, 4 sekunder är ändå 4 sekunder. Men nu tar jag & mina benhinner ledigt över helgen *pust*.

Idag var jag och maken och handlade på Ica. När man handlar där, vilket vi gör rätt så ofta, lär man sig ungefär i vilken kassa man ska välja.

För ibland så spelar det ingen roll hur lite folk det är i den ena kön och att det är lååååång kö i den andra, för beroende på vem som sitter i kassan, så kan det faktiskt gå snabbare i den långa kön.

Så jag och maken har satt som rutin att alltid spana in vem som sitter i alla kassor och så välja kö efter kassör. Detta är ett lyckat koncept som alltid brukar fungera. Men inte idag för………

idag valde vi som vanligt kö efter kassör men före oss i kön är det en dam, som när hon ska betala, har handlat för exakt 402 kr. Så hon tar upp sitt bonuskort som Ica har för att få en stämpel i.

Man får nämligen en stämpel om man handlat för minst 200 kr och när man uppnått 6 stämplar får man 150 kr i rabatt vid det 7:e köpet.

Så en stämpel fick även damen på sitt rabattkort. Då tittar damen lite uppfodrande på kassörskan och säger; - Jag har ju handlat för 402 kr, så jag ska ju ha en stämpel till.

Kassörskan tittar leende upp och säger, nä, det är en stämpel per köp. Vilket gör att damen snörper ihop munnen, tittar väldigt noga vad som står på kortet och säger lite stött, :- Hmmm, jag trodde man skulle få stämpel efter hur mycket man handlar för. Därefter börjar hon sävligt, sakta att plocka fram 100-lappar ur sin plånbok, en efter en. Ingen brådska där inte.

Sedan var det vår tur, nu hör ju till saken att även jag har Icas rabattkort, men mitt har redan 5 stämplar i, men datumet hade gått ut.

Så när vi ska betala, tar kassörskan mitt gamla kort och för över de 5 stämplarna på ett nytt, plus ytterligare en för dagens köp.

Det är just när kassörskan håller på att stämpla, som maken högt säger; - Va, fick DU 6 stämplar, till mig.

Damen som höll på att studera sitt kvitto, stirrar på kassörskan som stämplar och sedan på mig med en blick nästan grön av avund, och utbrister; Jag fick bara EN stämpel!

Jag fick verkligen hålla masken och rykte lite nonchalant på axlarna och gav henne en medlidande blick innan vi fortsatte att packade ner.

På väg ut, kunde ju inte maken hålla tyst utan ”trimmar” damen ytterligare genom att högt säga, det var som attans,  att du fick 6 stämplar när du bara handlade för 200 kr.

Ni skulle sett damens min när hon återigen slet upp sitt bonuskort, för att verkligen läsa vad som gäller. Det var nästan synd om henne. Men jag och maken skrattade gött hela vägen till bilen.

Nästa köp på Ica, får vi 150 kr rabatt……………………………Det du damen :)

Tjohoooo, tiden den går och helt plötsligt så är det jobbhelg och man har lyxen att sluta klockan 16:00 idag (och börja klockan 11:00 imorgon). Det var en otrolig skön känsla att komma hem när det fortfarande var ljust och sol ute.

Och att det var soligt det fick jag klart för mig när jag kom hem, för hemma så satt maken i t-shirt och shorts på altanen och hade precis grillat sig en stor saftigt köttbit. Bildbevis kommer i slutet. Observera då vår kära hund som sitter tätt intill med bedjande rådjursögon och snålvattnen rinnandes i mungipan, med förhoppning att husse ska dela med sig, eller allra helst tappa hela köttstycket.

Till er som undrar (eller inte undrar) ska jag säga att jag var på mitt motionsband även idag. Dagen till ära hade jag bestämt mig att helt byta taktik, då panikspringa bevisligen INTE funkar.

I dag kom jag på den briljanta idén att köra jämt på 5,5 km/tim tills det bara är 1 km kvar och därefter öka och ge allt jag har, för mitt motto är ju givetvis fortfarande att spöa syrran, tro inget annat.

Nåväl, det kändes riktigt bra där jag gick och tiden verkade också bra och det var då känslan av att jo, jag kan nog klå syrran idag, infann sig. Men var gör då puckot (dvs jag själv) då?

Jo, jag råkar trycka på stoppknapen, som jag ju vet sitter på vänster sidan av handtaget, istället på plus och minus knappen som naturligtvis sitter på höger sida av handtaget.

Istället för att få effekten av ökad fart, som jag verkligen laddat upp för, blev det stopp, tvärstopp. Men imorgon syrran, imorgon klår jag dig.

Nu ska här swichas och fixas lite inför Mello´s andra chansen. Hur tror ni det kommer att gå? Jag tror (är INTE detsamma som att jag hoppas) på att Dynazty och Sean Banan går till final, men så tokig som detta års Mello varit, skulle det vara föga förvånande om Thorsten gick till final.

Men vi får väl se. Nu kööööööör vi………………………………………. 

Idag byggde jag ihop mitt nya fina motionsband, det var lätt som en plätt och gick förvånansvärt smärtfritt om man bortser från den lilla, lilla blodtryckshöjande stunden, då jag trodde det saknades 4 skruvar. Men efter ett avreagerande samtal till min syster, visade det sig att skruvarna satt fast i maskinen.

Då var det mer spännande när jag skulle premiärgå på bandet. Det gjorde att jag kom fram till flera insikter, faktiskt. Som att man nog ska ta det lugnt i början och då speciellt när man just varit sjuk.

Till saken hör att min kära syster, skickade ett uppeppande sms till mig där hon skrev att hon minsann hade gått/joggat 3 km på 30,37 min.

Jaha, tänkte jag, där var ribban lagd, tävlingsinstinkten var väckt, det SKULLE jag bara slå!!!!! 

Sedan att jag så sent som igår hade feber och att jag fortfarande inte är kry, var inget jag tänkte på just DÅ.

På med hög musik i I-phonen, på med hörlurarna och startade bandet. Här skulle det gås fort, joggas och panikspringas, för jag hade ett mål att nå. Inte skulle lillsyrran klå mig inte.

Så jag stånkande mig fram på detta band med hunden skällande och hoppandes framför mig (tyckte väl matte betedde sig märkligt, eller flåsande oroväckande), tryckandes febrilt på de olika tempoknapparna, 5 km/tim, 7 km/tim, 8 km/tim och ner till 5.5 km/tim och så upp igen med svetten rinnande. Plötsligt kände jag började få en lättare blodsmak i munnen.

Efter ytterligare en stund började en massa svarta prickar dyka upp i mitt synfält och jag började känna av lite yrsel. Försökte kolla på displayen på maskinen vad se vad pulsen låg, men lyckades inte riktigt fokusera ögonen.

Det var då jag bestämde mig för att stoppa bandet, fast det tog emot, det gjorde det verkligen, jag hade ju inte hållit ut och slagit syrran än.

Dessutom hade jag ju placerat bandet så att OM jag skulle flyga av, så hade jag ramlat av i soffan.

Tror trots besvikelsen, att det var ett bra beslut (med tanke på att det fortfarande känns som luftrören har kramp) att stoppa bandet för idag MEN………………..

imorgon e en annan dag och då ska jag på´t igen……………………………