Marieshjärnspöken

Dag nummer tre på Brattön, blev en repris av gårdagen. Både när det gäller det gråa, blåsiga vädret och när det gäller en morgon utan vatten (nu var det tydligen ett planerat stopp som det minsann fanns lappar uppsatta runtomkring ö fick vi höra via mitt ombud, min mor, när hon fick ringa för att klaga).

I avseende vädret så var det uppenbarlig stabilt dåligt under de resterande dagarna vi spenderade på ön, trots att alla väderappar och prognoser lovade sol och värme, varje dag, men till nästa dag.

Resten av veckan fick vi roa oss så gott det gick, exempelvis med att spela Bingo. Jojo, det anordnades bingo i resturangen, vilket var dagens stora nöje och klämdes in efter lunchen och mellan yatzyspel och “Morden i Midsommer”.

Riktig ”kåkbingo” var det, med ett litet hjul som omsorgsfullt vevades runt för hand av en stor bjässe med tribaltatueringar. Vad vann man då, jo om man fick sig en liten bingo, vilket vi inte fick, så vann man en trisslott (alltså ingetting)!!!!

För att bryta tristessen ytterlige tog vi båten över till Stenungssund för att glädjeshopa lite och fylla på synintrycken. Och gissa vad? Jo, så fort vi lämnade ön började solen lysa. Så fyllda av glädje och hopp väntade vi på färjan för att åka tillbaka för att äntligen kunna bad och njuta.

I och med det var vi vid båten i god tid kom jag på den briljanta idén att avnjuta en Frapino i värmen. Men tydligen var det sengångare som jobbade på det stället, för det tog dom 30 minuter för att göra fyra frapino´s. Detta gjorde att den där goda tiden bytes ut till att jag och ungarna fick tokspringa för att hinna med färjan alls!!!!!

Jag som dagen till äran hade tagit på mig en vid tunika i vitt och mina ”finskor” med liten klack. Så jag sprang så fort jag bara kunde med min svullna fötter och med tunikan fladdrade runt mig som ett stort jävla segel där i hamnen i Stenungssund och hann precis i tid innan båten gick.

Åter på ön, ökade blåsten och vädret mulnade på drastiskt igen (fast väderapparna sa annat), trots att vi fick förstärkning av trevligt besök från gamla bekanta som anlände med sina båtar.
Nu var vi trötta på kasst väder, att lösa korsord och spela yatzy så dagen efter att vi spelat ut det sista kortet av vad man kunde göra på ön, nämligen spela minigolf, vilket min väninna ”jag har aldrig spelat golf” vann stort. Bestämde vi oss för att avbryta vår vecka tidigare och åka hem.

Blir ni förvånade om jag säger att väderläget förändrades drastiskt efter detta beslut? Ja, för när vi höll på att packa och städa stugan, sprack vädret upp och det, hör och häpna, blev sol. Men nu hade vi bestämt oss, vi skulle hem. Vem har sagt att man inte kan njuta av solen hemma?

Avslutar med bilder från bingospelet och väninnans ”jag har aldrig spelat minigolf” resultat.

Dag nummer två påbörjades lovande genom att vi inte hade något vatten i stugan. Nix, inget vatten alls. Genast ringde jag till min far och fick då bekräftat att de inte heller hade något vatten i sin stuga. Detta nämnde min far med svår kaffeabstinens i rösten då han meddelade att han minsann inte ens fått något morgonkaffe. Efter ytterligare samtal visade det sig att hela ön var vattenlös, detta på grund av att någon idiot på fastland grävt av en kabel.

Det skulle ta sådär 2 timmar att åtgärda. Låter kanske inte så länge, men för någon som inte varit på morgontoaletten, eller för min far som inte fått något kaffe är det är en väldigt lååååång tid. Men tillslut så kom vatten igång igen, ungefär samtidigt som min far, i sin vanmakt, varit ner i affären och köpt kolsyrat vatten för att på så sätt få sitt efterlängtade kaffe.

Syrran fick roa sig med att ta färjan över till fastlandet för att besöka läkarstationen med sonen (han som hade ramlat ner för en klippa). Självklart följde min son med för att visa sitt support och stöd. Själv bidrog jag med en liten fickpeng. Fast den lyckades sonen givetvis tappa bort redan innan han kom ombord på färjan. Men otroligt nog så hittade sonen faktiskt pengarna igen när han kom tillbaka. De hade legat i tryggt förvar i en bergsskreva. Så den som spar han har.

Maten för dagen var krovstroganoff, vilket föll alla i smaken. I själva matabonnemanget ingår det även kaffe efter maten. Det var efter vi avnjutit detta kaffe och jag så artigt skulle ställa tillbaka kopparna efter både mig och min väninnas som det hände.
Swwwiiiccch, jag halkar med min foppatoffel på en blöt fläck på golvet. Vilket resulterar i att bägge benen hasar isär (inte så graciöst och med ett högt tjut) till en nästan fullgod spagat. Detta krampaktigt ihållandes i två kaffekoppar, alldeles bredvid sopptunnan.

Detta observerades naturligtvis en liten spinkig nippertippa som förfärat tittade på mig. – Ja, det var en fläck där, säger jag lite urskuldande. – Ja, det är ju alldeles livsfarligt!!!!!, svarar hon, och såg faktiskt rätt tagen av själva situation. Men var det inte en liten överdriven reaktion? Det värsta som skulle kunna hände var ju att jag sträckte mig i ljumskarna och att hon skulle få hjälpa till att baxna upp mig igen.

Vädret var tyvärr blåsigt, gråmulet och kallt, så att ligga och pressa och plocka snäckor på stranden var inte så lockande. Men är vi nu på en Ö i havet så kände jag att jag måste doppa mig, även om det var föringat med livsfara, då hela ön var omringad av brännmaneter. Så dopp blev det och vi fick värma upp oss i bastun både före och efter.
Vi rundade av kvällen med att grilla (och dricka vin), med de få briketterna som vi råkat hitta kvarglömda i stugan (för själva hade vi glömt den lilla detaljen, att köpa kol ).

Just innan vi skulle somna, jag och sonen (min väninna och hennes barnbarn susade redan så sött) hör vi hur det låter som att det smyger någon på altanen. Först tänkte jag att det kanske var inbillning, men plötsligt satte jag mig klarvaken upp, och full av adrenalin. För nu hördes det tydligt hur dörrhandtaget drogs ner. Jag flyger upp, men avvaktar genom att först försiktigt kolla genom fönstret innan jag vågar öppna ut, men jag såg ingen. Fast sonen gillrade för säkerhets skull en massa fällor ute på altanen innan vi äntligen fick vår skönhetsömn inför nya äventyr på Ön.

Avslutar med en bild på grillet och när jag och Saga febrilt letar efter ett brännmanets fritt ställa att kunna doppa oss på ……fortsättning följer.

Efter att vi installerat oss i stugan och omgivningarna var det dags för den tvångsinköpta dagliga lunchen (för hyr man en stuga här ÄR man tvungen att bokat in ett matabonnemang till ALLA medföljande gäster)

Denna första dag var det Kamben, vilket inte sonen gillade, utan han skulle ha en hamburgartallrik istället, så plötsligt så hade jag gått back med 70 kr på detta fiffiga matabonnemang. Jag nöjde mig i alla fall med Kambenen och de var väl helt okej, förutom att det fastnade mellan mina, nyligen dyrt lagade, tänder och tandpetare syntes naturligtvis inte till.

Nåväl, senare på kvällen (sanning med modifikation, då klockan i ärlighetens namn bara var vid fyratiden på eftermiddagen) avnjöt vi ett glas efterlängtat vin, jag, min väninna och syrran. Vi hade så trevligt, småtjötade om ditt och datt och bara njöt.

Men säg det lugn som varar. Plötsligt så kom pojkarna hastande (de hade tidigare gett sig ut på en joggingtur runt ön). Men till vår fasa och chockade ögon var systersonen helt nedblodad. De hade nämligen ägnat sig åt klipphoppning ute på de farligt höga klipporna. Vips, så hade systersonen oturligt nog halkat och rasat ner för en hög klippa. Turlig nog fanns det ett träd i en skreva vilket stoppade honom från att falla helt ner. Men helt uppskrapad var han.

Vid lite grundligare översyn, visade de mesta av skrapsåren vara ytliga, men vid höften fanns ett otäckt köttsår som var rätt brett.

Så tog första kvällen slut. För nu utbröt en febril aktivitet med att leta förband och sårtvätt. Det visade sig att vi alla minsann hade tänkt ta med ett förstahjälpen kit, men att det tyvärr bara stannat vid en tanke. Min väninna hade i alla fall ett paket plåster (som ju var för små) i sin väska och jag erbjöd en dambinda att lägga över såret (den suger ju upp och absorberar utan att kladda). Men det var inte systersonen så förtjust i. Tur för honom hittade vi senare en gasbinda vid en förstahjälpen station som fanns på ön, så att han slapp dambindan.

Som sagt, detta var vår första dag, så fortsättning följer, hoppas ni vill/vågar följa med…….
Avslutar med en bild över ön, och hur man kan se ut efter att ha rasat ner för en klippa.