Marieshjärnspöken

I dag är jag ledig och var redo för lite ”spontanshopping”. Fast i själva verket var det en välplanerad shoppingtur.

Jag menar, maken jobbar ju nätter och vill helst ha tyst i huset under dagen när han ska sover. Detta fick jag bittert erfara under gårdagen, då han kom upp på ett uruselt humör och bara fräste som en ilsken katt åt både mig och sonen (vilket vi INTE är vana vid).

Förvisso hade vi (jag & sonen) pratat lite med varandra, vilket maken märkligt nog och i irriterad stämma, återberättade för oss ordagrant när han väl kom upp.

Så idag passade jag på att ”fly” huset så han skulle kunna sova ostört. Fast innan jag styrde kosan till Hem & Hobby (som var mitt mål) tänkte jag ”unna” mig en kaffe på vägen. Ville ju absolut inte riskera att väcka pappa björn genom att sätta på kaffe hemma!!!!

När jag precis köpt min kaffe och var på väg ut ur affären kommer en kille gåendes, eller förlåt, flaxandes med ett väldig spattig gång. Och givetvis viftar han till min hand som höll i kaffet. Detta resulterade i att jag fick halva muggen kaffe rätt över mina byxor. Och det brändes, kan jag meddela, trots att jag hade lagt i mycket mjölk.

Så rent reflexmässigt vrålar jag från ingenstans;- ”Fittpundare” åt honom. Vilket jag naturligtvis ångrade nästan lika fort som orden slank ur mig.

Varav han stannade upp och fäster sina stirriga ögon i mig och säger:- ”Vad faaaan sa du?” Jag som på intet sätt tänkte upprepa vad jag sagt svarar bara:-” Vad fan tror du att jag sa, du viftade ju ut halva mitt kaffe rätt över mina ben med dina armar”

Sedan uppstod en tyst sekund (vilket för mig kändes som en timme) innan han valde att be om ursäkt och fortsätta flaxa in i affären.

Efter denna pulshöjande upplevelse gick själva shoppingen som en dans och jag lyckades ”fynda” en hel del. Dock så blev jag attackerad av getingar, både på väg till affären och sedan när jag var på vägen till bilen igen.

De kom i par av två och jag ger mig fan på att det var samma två getingar som tålmodigt väntat på att jag skulle komma ut igen!!!!
Men jag hade minsann även haft dom i åtanke under min shoppingtur och köpt både flugsmällor och RADAR!!!!

Pinsamt medveten om om att jag måste se fasligt fånig ut när jag viftandes med två stora påsar och banande min väg fram mot bilen. Men getingarna följde envist efter. Så när jag väl fick in påsarna i bagageluckan, slet jag i ren desperation fram RADAN och flugsmällan. Nu skulle dom jävlarna få.

Utan tanke på hur galet det såg ut, vrålande jag;-” Nu ska ni allt fåååååå!!!” samtidigt som jag sprutade radar och viftade med flugsmällan.

Jag får erkänna att det var en tillfredställande känsla när jag minsann lyckades döda den ena getingen och den andre blev väl så skraj så han försvann. Och jag kunde i lugn och ro sätta mig i bilen och åka hem.

Väl hemma hade älskade maken vaknat av sig själv och förvandlat köket till en slaktbod. Men lugn, det var INTE sonen han slaktade, utan något så oskyldigt som finstyckning av ett rådjur.

Nu ska jag, beväpnad med flugsmällaren OCH radar, luta mig tillbaka och njuta av resten av min lediga dag. Och jag hade i alla fall tur med vädret.

Swich…..så var årets semester slut. För att summera det hela lite, så hann jag med en hel del. Förutom veckan i muminland, spenderade jag ett par dagar i Marstrand.

Denna gång var det för ovanlighetens skull bara jag & maken (och så lille Frasse förstås). Där bodde vi inne i själva fästningen, vilket bara det var ett äventyr för sig själv. Tyvärr hade vi inte vädergudarna på vår sida.

Våghalsiga som vi är, gav vi oss, trots vädret, ut för att utforska ön. Naturligtvis skulle det badas i havet. Efter mycket upp och nedförsbackar toppat med lite hopp över klippor hittade vi en liten badbrygga tillslut.

Maken som kände sig lite wild & crayz, hoppade snabbt i helt näck (troligtvis för det inte fanns en kotte inom synhåll). Sen när det var min tur (fast jag hade naturligtvis min bikinin på mig) öppnade sig plötsligt himmeln och regnet bara öste ner.

Detta gjorde att det var totalt meningslöst för mig att byta om. Så där klafsade jag runt bland Marstrands klippor upp till fästningen endas i min bikini och en lite förliten handduk. allt medan regnet fortsatta forsa ner.

Värre var när vi slutligen kom fram till fästningen och rann in på borggården. För självklart stod självaste ägaren där och stirrade storögt på oss, kanske mest på mig. Så jag sträckte lite på mig (för att få in så mycket som möjligt av min kroppshydda i den dyblöta handduken) medan jag småpratade lite om väder och vind, innan jag så värdig som möjligt tog mig över borggården till vårt rum.

Efter Marstandstrippen, som faktiskt slutade med att ägaren skjutsade mig ner till färjan i hans golfbil, medan  maken och Frasse fick gå, var det bara att packa om, för då skulle det bära iväg till Varberg ett par dagar.

Vi hälsade på hos maken bröder som har turen att ha en stuga där. Denna gång blev det ett regnfritt men ack så blåsigt, dopp i havet. Dock kom regnet tillslut ikapp oss och under kvällen duggade skurarna tätt.

Andra kvällen i Varberg lyckades jag (vem annars) med konststycket att halka i trappan och slå i huvudet i den så milda grad att det gick hål och började blöda. Vilket resulterade i att jag fick spendera resten av kvällen med en handduk virad som en turban på huvudet, allt för att få stopp på blödningen.
Så tips från mig, foppatofflor, blöta trätrappor toppat med vin är INGEN bara kombo.

Efter denna strapats var det skönt att komma hem igen. Någon som också tycker det är skönt är kära maken, för nu är det äntligen jaktsäsong igen (fast jag har då inte ens uppmärksammat att den hade slutat)

Naturligtvis är även lille Frasse ivrig på att jaga. Fast jag har faktiskt inte riktigt förstått varför de måste ägna sig åt den förbannade grytjakten och speciellt inte sedan jag såg hur Frasse såg ut efter första gången (och då var han bara ”lite” skadad, enligt husse)

Så i min värld är denna typ av jakt obegripligt, hundar skadas, vi ÄTER inte grävling (vad jag vet i alla fall).
Dessutom får man gräva i timtals efter hunden och den förmodade grävlingen och om inte detta var nog har jag hört att de (maken & han jägarkompisar) ålar sig ner, efter hunden, i hålet, i marken!!!!! Sedan när allt är klart, så får dom gräva igen hålorna igen.

Allt medan jag sitter hemma och oroligt kräver rapporter om Frasses hälsostatus hela tiden.

Nåväl, avslutar med vetskapen uppblandat med lite skadeglädje att kära maken efter att grävt i marken hela helgen börjar jobba natt om några timmar, medan jag smygstartar min arbetsvecka med en ledig dag.

Resten av semesterveckan fortsatte i alla fall i solens och värmens tecken. Vilket öppnade upp för många härliga bad.

Ja, detta trots att min jävla bikiniöverdel plötsligt bestämde sig för att gå sönder!!! Turligt nog så hände detta när jag var på väg ner från övervåningen, så jag lyckades precis undgå att skämma ut mig fullständigt och utsätta mina kära släktingar inklusive pappi för en riktigt tuttchock.

Men säg det som inte för något gott med sig, för det gav mig ju ett ypperligt tillfälle att åka och shoppa, för jag måste ju ha en ny bikini.

Först upplevde jag det en aning märkligt när sonen från ingenstans erbjöd sig att hänga på (han som verkligen HATAR att gå i affärer). Men det hela klarnade rätt snabbt, då det uppdagades att det fanns fri wifi i affären och det var det som lockades.

Förutom att bada och shoppa, så umgicks vi naturligtvis en hel del med mina olika släktingar också. Bland annat så var vi hemma hos pappis ena syster.

Där är det alltid samma som gäller, först blir att kolla på gamla foton. Sedan är det middag med tillhörande fika efteråt för att därefter dra oss tillbaka in i vardagsrummet för att gemensamt titta på en gammal svartvit finsk långfilm. Det är då vi umgås som allra mest.

Och så kom dagen för hemfärd. Denna gång utan pappi som skulle stanna kvar. Så när vi denna gång startade vår resa var AC.n på full fräs och vi lyckades genast rata in NRJ (fast på finska) på bilstereon och ljuv musik ljöd med högsta volym hela vägen till båten.

Denna gång fick jag till min stora fasa köra upp bilen på rampen, men lättanden över att klara detta var så stor att jag helt missade att kontrollera vart jag hade ställt bilen i båten.

Vilket i sin tur ledde till att panikartat letande efter bilen vid ankomst till Sverige. Då vi lämnade hytten i sista minuten blev det ett hektiskt letande.
Jag sprang som en tokig runt alla bildäck, allt medan min stackars son försökte hålla samma takt, fast kånkandes med en låda öl och en låda Lonkero under vardera arm.

Lättande var i stort sätt obeskrivlig när jag i den sista hyllan återsåg min bil. Men bara ett kort ögonblick, för nu skulle jag utan missöden, köra ner bilen från rampen igen.

Lycklig över att helskinnad kört in på svensk mark blev jag medveten att kön ut från båten rullade på otroligt sakta. Detta klarande sedan då jag efter en halvtimmes köandes såg att ALLA bilar fick stanna för en nykterhetskontroll av polisen.

Jag som aldrig varit utsatt för en poliskontroll förut och trots att jag var fullt medveten om att jag var nykter så började jag återigen att bli nervös.

Vilket inte blev bättre av att sonen ”hjälpsamt” påpekade att jag kvällen innan minsann druckit en öl samt ett glas vin så var jag verkligen säker på att det inte skulle ge utslag.

När utslaget väl visade sig negativt (vilket jag var säker på att det skulle) kände jag för andra gången denna morgon en obeskrivlig lättnad.

Efter detta ”äventyr” var det bara att krångla sig ut ur Stockholm för trots en trevlig veckan med kärt återseende av släktingarna och få umgås med pappi, så ville vi nu hem. Hem till älskade maken och lille Frasselito.