Marieshjärnspöken

 Läste i aftonbladet om att det till helgen skall bjudas på härligt höstväder med solsken. Vad underbart & härligt för er som är lediga, själv så kommer jag ju givetvis jobba hela långa helgen. Men jag ska minsann njuta i smyg ändå, av solen. Och det på betald arbetstid.

 Såg faktiskt något riktigt komiskt (eller tragiskt, beror på hur man ser på det) idag. På en parkering mitt inne i stan i den lilla staden där jag bor, stod en bil parkerad, det är ju inget konstigt med det. I bilen satt en mycket äldre herre, inte speciellt märkligt det heller. Det märkliga är vad den äldre herren gör.

För när det vi passerar denne bil med den äldre herrn i, öppnar han dörren och säger i halvviskande ton  ; - Vill ni köpa lite honung?

Jag trodde jag hörde fel, men icke, han satt där på en parkring och krängde honung, till folk som gick förbi.

Ja, ja jag är egentligen inte det minsta förvånad, för dagens pensionärer har det banne mig inte fett ställt i dagens Sverige.

Nu så här i efterhand, har jag faktiskt lite smått ånger att jag inte köpte en burk. Ja, ser jag honom igen, ska jag banne mig köpa en burk honung eller två!!!

Idag kom min I-phone J Den är bara så snygg och säkerligen jättebra, om man bara fick igång den vill säga. Men eftersom jag som är känd med en ängels tålamod (eller inte), så får detta med inställningar och annat trams, vänta tills imorgon för då har nämligen kundtjänst och supporten öppet (stackars satar).

Bifogar i alla fall en bild av min nya telefon, förlåt I-phone.  
 

Mitt förra & första blogginlägg, så kallade bloggoskulden, avstannade som ett avmätt äktenskap, inte alls så där nyförälskad som det borde vara, ni vet när man vill hela tiden och varken tänker eller vill göra annat. Så får det ju inte vara, varken i ett långvarigt äktenskap eller i förälskelsefasen!!!!!!

Något som jag funderar på när jag läser (och ser på) nyheterna världen över är hur blodtörstigt rovdjuret människan är.

 Äntligen är diktatorn Gaddafi tillfångatagen, avrättad, folket jublar, hyllar, släpar runt sitt ”byte” över byn och visar till och med upp liket i ett köpcentrum.

Men vad händer nu, är de som varit förtryckta lyckliga nu, kommer landet Libyen leva i fred och harmoni? Men med handen på hjärtat, är de så mycket bättre nu, än vad Gaddafi var. Jag känner mig illamående över allt våld och fasar för vad som nu ska komma.

Hörde i en nyhetsdebatt att det var ”smaklöst” av SVT att visa bilder på rebeller som skjuter i luften, hyllar avrättningen och livligt berättar hur de varit med och misshandlat och skändat liket efter deras ex diktator. Men är inte det smaklösa dessa rebellers beteende överhuvudtaget. Jag vet inte vad ni tycker, men jag upplever det som djupt tragiskt att människor kan göra så här mot varandra.

Eller hur är det ställt här i Sverige då? Politiker som bara roffar åt sig och som sedan (när allt uppdagas) ber om ursäkt och ”medger” att de gjort fel. Ja, säg den vanliga människa som råka fylla i någon blankett fel och som slipper ansvar.

Pengar verkar faktiskt vara roten till allt ont, är ni med hur jag tänker?

Nä, det är sorgligt över att empati och medmänsklighet verkar vara på väg att försvinna. I min värld bryr man sig i alla fall om varandra. Och JA, jag vet att det finns massor med människor som är äkta, fyllda av empati och gör massa för att hjälpa till. Det är dem jag vill hylla i dag. TACK för att ni finns.

Avslutar dagen blogg med en bild, denna är med tanke på allt snack om Fazer´s kinamix påse……………..

Maries hjärnspöken

 Så nu så skall jag då alltså börja blogga. Så vem e jag då? Ja, jag heter som kanske fram gick av namnet på bloggen Marie (men en himla massa hjärnspöken).

Min tanke e att inte så ingående gå in på mig själv som person, eller ja, det blir ju så ändå. Men att ändå på något sätt förmedla just det som jag har i huvudet.

Är du intresserad så fortsätt läsa så klarnar det väl både för mig och dig-

 Det som surrar mest i mitt huvud just nu är det här med vikten. Att det ska vara så himla svårt, jag har nog försökt allt (vilket är en sanning med modifikation).

Det är ju egentligen så himla enkelt, ät rätt och lagom och rör på dig.

Ibland önskar jag att det gick att tänka sig fram resultat, jag menar, jag verkligen är expert på att tänka och planera, men sedan när det e dags att prestera så griper jag ta mig sjutton tag i varje halmstrå för att slippa undan, dåligt väder, lite sjuk (e ju inte bra att motionera om man är förkyld), mörkt ute, massa att göra hemma (vilket e lika med att hejdlöst glo på tv) ja ursäkterna e många och varierande.