Livet, förlossning & dotter
Tingeling. Detta inlägg är kanske lite olikt dom andra inläggen för det är först och främst ett hyllning till min älskad dotter som faktiskt fyller 30 år idag (hur nu det är möjligt när jag bara e 30 årisch själv).
Jag var ju rätt ung när jag blev gravid med henne. Nämligen bara 17 år och bodde fortfarande hemma. Min kära far var inte direkt överförtjust i att jag var gravid i den åldern, vilket jag förvisso har full förståelse för idag. Men jag misstänker att han visade sitt missnöje genom att ofta steka blodpuddning.
Inget konstigt i det i och för sig. Men nu hör det historien att jag efter en hjärnskakning i 7 års ålder, då jag för övrigt fortfarande älskade blodpuddning, råkades kräkas upp ett stort lass blodbuddning som tidigare avnjutits i bamba. Detta resulterade i att jag efter det inte ens tålde lukten av blodpuddning efteråt och kräktes oavsett om jag skulle vara gravid eller inte.
Men nu så stektes det minsann blodpuddning hemma i parti och minut och när jag mellan kräkattackerna frågade min käre far varför han stekte blodpuddning så ofta svarade han på sin finlandssvenska;-"Nåå, jag kan ju inte hjälpa att du e gravid och inte tål lukten.
Nåväl, för att återkomma till själva förlossningen och den 19 september 1990. Jag började få småvärkar runt klockan 12(isch) på dan. Tyvärr råkade Carolines pappa ha en riktig viktig fotbollsmatch just denna dag. Ja ni får ju tänka på att han faktiskt var en riktig nyckelspelare sitt lag. Så naturligtvis passade det ju inte honom så bra att jag fick värkar just då. Ja jag menar dom låg ju i korpligan och en sådan match går ju bara inte att missa bara för att nån ska föda barn. Det får man ju faktiskt ha full förståelse för.
Men som tur var så hade jag ju min kära mamma som minsann var redo, ja till och med ivrig så hon körde naturligtvis upp mig till förlossningen. På den tiden hade jag vilken jag skäms big time över idag, rökt under hela graviditeten och trodde ju att jag mellan värkarna behövde gå ut och röka hela tiden (vad annars skulle man göra under den tiden?).
Men för att vara ärlig så smakade det inte och när jag sen blev introducerad för lustgasen sög jag i mig den istället så myyyyyyycket jag bara kunde. Ja, tills även den fick mig illamående vill säga. Men då hade som tur var hade även Carolines fader kommit upp till Östra sjukhuset efter sin mycket viktiga fotbollsmatch, som dom dessutom förlorade om jag minns rätt.
Då fick min kära moder chans att få lite avlastning och gick ut för ett välförtjänst bloss och jag och Carolines pappa blev för oss själva. Ja, och så lustgasen förståss. Den sög jag ju i mig så friskt till den milda grad att jag plötsligt kände ett behov av att kräkas. Vilket jag påtalade…..Nu spyr jag……Nej, du kan ju inte spy här nu svarade han förtvivlat samtidigt som han då i ren desperation sliter fram en blomkruka som stod i fönstret…som jag lättad spyr i till hans fasa.
Men tillslut var värkarbetet i full gång, jag hade högljutt avböjt mig någon mer lustgas efter spyan i blomkrukan. Hade liksom fått mer än nog av den. Då frågar barnmorskan mig för att avleda min smärta lite, vad vill du att det ska bli, en pojke eller flicka? -" Det får bli vad faaaaaan som helst, bara den inte blir rödhårig" väste jag ilsket och bestämt mellan värkarna.
Men i slutskedet visade det sig att barnet tydligen inte syrsatte sig ordentligt och barnmorskan sa att jag nu verkligen måste andas in syrgas och tvingande mig att andas i den där masken. Men det enda som jag kände var ju lustgasen, vilket jag ännu mer högljutt påtalade. Men dom tittade då på mig som om JAG vore tokig och sa nääää Marie det är BARA syrgas.
Samtidigt som alla blickar drogs till den blivande fadern….Som satt där i ett hörn och hade i smyg lyckats vrida igång lustgasen på full nivå och njöt för fulla muggar.
Nåväl, tillslut kom min välbehövliga syrgas på och ut kom hon den 19 september 1990 klockan 19:10. Den mest underbara tös som sett såg dagens ljus. Världens finaste bebis…Blåögd och tro det eller ej…..RÖDHÅRIG!!!!
Jag var nu världens stoltaste mamma, och hennes pappa, stoltaste pappan. Min kära mor var en stolt mormor. Men när dom sedan åkte hem från BB sa den nyblivna fadern"- Förlossningen var verkligen ingen match, trodde ju att det skulle vara mycket jobbigare"
Skulle han säga som bara var med i slutet och satt då mest i ett hörn och sög i sig lustgas. Min mor höll i alla fall på att köra av vägen vid detta uttalnde av ilska och hon inte slog ihjäl honom då är ännu idag en stor en gåta.
Men vet ni vad, jag måste ju tillägga att även min kära far var världens stoltaste morfar (blodpuddningos till trots).
Tänk att det nu är 30 års sedan. Men jag är fortfarande världens stoltaste mamma till denne fantastiska och underbara dotter, och nu är hon också mamma till två underbara barn.
Och vet du vad, dessa två födslar har faktiskt jag fått äran och förmån att närvara vid, men det min vän är en helt annan historia.
Kommentarer
Trackback
