Plan B, tjejmilen & handikapp.
Nu börjar det dra ihop sig igen. För den 29 aug
är det nämligen planerat att jag ska springa tjejmilen i Stockholm för fjärde gången i mitt liv. Men som så mycket annat detta år 2020 så är det inställt på grund av covid-19.
Förra året var jag, nu när jag tänker efter, minst lika taggad. Ja så till den milda grad att jag hade tränat inför själva loppet i minst…….en gång.
Och den gången sprang jag på ett löpband så gott jag kunde (läs orkade) i 5 km…….Det tog mig 40 min…..så min optimistiska sida sa mig (läs ADHD-hjärna)…näää Marie, milen klarar du på minst 1 och halv timme.
Så way not….det blev mitt mål…tränad eller inte. Men hallå…det finns något som heter finsk sisu…bara bita ihop och springa.
Sagt och gjort. Stockholm blev det…och hotell Globen bodde jag (samma hotell som the Gunilla förresten, men "I dont kiss and tell…") Så var det äntligen dags för start och jag var supertaggad, vädret var strålande och trängseln var stor av hurtiga, starka kvinnor.
Banan som jag ju sprungit två gånger tidigare gick mestadels på asfalt, det visste jag ju. Så vad hände….efter ca 1 km…??? Jo, jag fick kramp, i mina benhinnor, du vet dom i smalbenet. Exakt som ALLA tidigare gånger.
Fuck, tänkte jag då, skit i tiden Marie, sikta bara in dig på att överleva själva milen och låt det ta den tid det tar för att genomföra skiten (ärligt tala så hade jag god lust att lägga av, lägga mig vid sidan av banan skrika och bli vårdad av, helst, någon snygg sjukvårdskille).
Men är man halvfinne, blond och tävlingsinriktad lyckades jag hitta sisun till slut och kämpade vidare, man kan ju fan inte bara lägga av.
Så jag bet ihop…..kämpade. såg skylten det som stod 5 km på….hann omfördela tankarna, du vet hälften vunnet….men sedan så fortsatte jag och fortsatte. Började grunna på hur lång 1 km egentligen är, herregud, jag dör ju här. men efter vad jag tyckte var en evighet så kom då skylten….7 km!!!!
Jag hade alltså lyckats missat 6 km skylten medan jag stånkade mig fram. och nu vara det "bara" 3 km kvar istället för 4a. Så det fick mig att finna ny kraft och energi att fullfölja loppet. Och (hör och häpna) jag sprang i mål på 1 tim och 24 min & 58 sek. Vilket jubel inom mig!!!!!!! Skam den som ger sig.
Men dagen efter… Jösses, jag funderade allvarligt på om jag blivit förlamad. Jag hade så jävla ont i hela kroppen. Men jag lyckades på något mirakulöst sätt ta mig på benen och checka ut från hotellet. Sedan var det bara att försöka gå (såg säkerligen ut som en pigvin som skitit på sig där jag vaggade fram dragandes på resväskan iväg till tunnelbanan.
Men självklart var rulltrappan "ur funktion" till tunnelbanan. Är du medveten om hur höga trappsteg det är på en stillastående rulltrappa? Det kan jag i alla fall försäkra dig om att jag blev medveten om, brutalt medveten. Nåväl, jag kämpade mig uppför rulltrappan med min resväska.
Det gick ju av förklarliga skäl inte så fort och om du åkt tunnelbana i Stockholm så är det nästan förenat med dödssynd att vara saktfärdig. Så även för mig, då det var otaligt med stressade Stockholmare som trängde sig förbi mig (den stora bromsklossen).
En *vänlig" Stockholmare snäste lite irriterats (detta var när jag med stor möda och besvär hade lyckats konka mig upp för halva den stillastående rulltrappan) "- Om damen har sådan svårigheter borde damen kanske ta hissen istället för att vara en bromskloss för oss andra".
Hissen, tänkte jag, vad fan kom jag inte och tänka på det. Och sedan tänkte jag på uttrycket damen…..Vad fan, tror han att jag är 80 år eller…Och tillsist berömde jag mig själv mentalt för att jag lyckades hejda min omedelbara impulslust att knuffa ner fanskapet från resterande trappsteg. Han som hade så himla bråttom…
Nåväl det var förra året det. För att hoppa tillbaks till nuet igen och mitt så kallade tandproblem, så var jag ju hos folktandvården igår för att se vad deras plan B för min tand eller förlåt avsaknad av den var.
Det visade sig inte vara någon plan alls. Nä, utan där stod inte en tandläkare utan två plus en tandsköterska och tittade mig i käften.
Ny röntgenbild togs och sedan tog dom fram en jävla digitalkamera!!!!!!!!!!! och började fota för fullt!!!!! För dom visste tydligen inte hur dom skulle kunna åtgärda detta fel.
Utan dom meddelade mig med allvarlig stämma - "Vi ska ta upp ditt ärende och diskutera det när vi har tandläkarekonferens nästa gång, det kommer ta ett par veckor, men jag hör av mig efteråt"
Så plan B ledde till plan C och under tiden får min stackars krona ligga i en burk & käften sakna en tand…..men vadå, tänk att min käft kommer får vara med på nästa tandvårdskonferens och bli beskåda utav massa "experter" helt gratis. Det ni.
Kommentarer
Trackback
