Marieshjärnspöken

Så kom dagen när jag fyllde 45 år (vart tog alla dom åren vägen?) Den startade med en underbar frukostbuffé där jag fick ett fint gratulationskort från de engelska paret som även bjudit med oss till en Soullonge under dagen.

Något som vi själva kanske aldrig skulle komma på att gå på. Men varför inte våga pröva något nytt och just idag passade det oss utmärkt pågrund av den smått hummerröda huden behövde vila en dag.

Och vad kul vi hade. Fantastisk underhållning med bra sång, mycket humor, kalla öl, god mat och underbart sällskap. Allt medan maken och Terry sprang skyttetrafik för att hinna betala först.

Och efter detta fortsatte dagen med massage på hotellets underbara spa-avdelning (som var min present från min älskade dotter) och väl åter på rummet igen fanns en flaska välkyld champagne och choklad med hälsningar från hotellet.

Men underbart är kort och resterande vecka rusade iväg och plötsligt var det dags att åka hem. Det var ett smått tårfyllt avsked från våra nyvunna vänner, där vid vårt office, smidigt beläget vid poolbaren.

Till flygplatsen hade vi förbokat taxi. Och just denna taxichaufför var en mardrömsbild av vad man fördomsfullt kan tänka om en spansk taxiförare.

Det var svordomar och flitigt viftandes med händerna i ett ständigt smatter på spanska. Allt medan jag och maken satt med ett påklistrat leende och panikbromsade i baksätet. Och även om vi inte är något vidare på det spanska språket uppmärksammade vi en hel del svordomar.

Värst var det när vi åkte förbi en olycksplats i motsatt fil vilket det (föga förvånande) var tre taxibilar som krockat ordentligt. Men vi klarades oss som i ett mirakel helskinnade till flygplatsen.

Nu längtade vi båda hem främst efter vår lille Frasse, så flygningen hem kändes extrem lång och det var härligt att landa i Sverige igen. Speciellt efter att det var en hel del luftgropar där uppe i luften.