Marieshjärnspöken

Så kom dagen då jag fick sk helgpermis från bilskolan. Äntligen fick jag träffa min numera mycket avsmalnande make och son igen efter 2 långa, intensiva veckor i Säffle.  Nu är äntligen teorin avklarad (tror faktiskt jag smått hatar boken ”Du och jag i trafiken”), jag har pluggat, läst och övat att jag ibland trodde ögonen skulle börja blöda.

Tur att det har varit en sådan bra grupp som bott tillsammans. Ja, jag tycker det, fast jag med råge råkade vara äldst, och hade liiiite lät för att halka in i ”mammarollen” ibland.

Det var en härlig mix av människor och fast vi alla var rätt olika varandra i personligheter så kom vi (enligt mitt tycke i alla fall) överrens strålande. Och som vi pluggade och stöttade varandra hela tiden. Hoppas nu bara att alla klara uppkörningen, för det är vi sannerligen värda ska ni veta.

Idag har jag som (alla andra dagar de sista två veckorna) övningskört. 

Idag åkte vi till min kära syster i Gråbo och jag körde förstås tur och retur (som sammanlagt tog nästan 4,5 timme). Det gick förvånansvärt bra, förutom några ”smärre små missöden”.

Denna gång övningskörde jag med MAKEN, och jag kan lova er att han verkligen, verkligen tyckte jag körde SAKTA, fast jag denna gång (faktiskt), höll hastigheten (= jag körde INTE för sakta, inte för fort).  Men han sa ingen, men jag SÅG att han tyckte det.

Samtidigt passade jag på att korrigera, viss fakta angående sådant som han tidigare har ”lärt” mig, men som jag nu med min nyvunna kunskap från både bilskolelärare och körkortsboken sett är grovt felaktiga. Ni ska veta att jag verkligen är lycklig över att maken numera har kontroll över sitt blodtryck, för det var en del som behövdes lyftas upp.  

Ja, förutom maken, så var det stundtals en lång kö av bilister som om jag inte kört där, hade begått trafikbrott genom att köra FÖR FORT. Tänk vilken samhällsinsats jag har gjort idag. 

Fast jag lyckade visserligen få mig en liten ilsken tuttning av en bilist, när jag på något mycket konstigt sätt fick ”kärringstopp” mitt i cirkulationsplatsen i Falköping och maken fick panikslita i ratten, så jag kom ur den där cirkulationsplatsen, vilket ju gav mig ett strålande tillfälle att öva på ”vända på lämpligt ställe”.

Nåväl, väl hos syrran (jo, för vi kom fram, i sinom tid) så bjöds det (som vanligt) på goa kakor, och tårta. Vilket varken min make, den nyopererade gastro bypas diabetikern eller en diethållande jag kunde motstå. Efter fikat och lite härligt tjôt var det dags återfärd hemåt igen.

Det var då vi såg den, ÄLGEN. Ungarna hoppade på studsmattan på tomten och tjoade som bara den och där, 30 meter in i skogen står en älg och mumsar helt orädd.

Imorgon blir det att träna parkering innan återfärd till Säffle, spännande. Avslutar med ett visdomsord på härlig värmländska och förstås bildbevis på ÄLGEN.