Storm, leråkrar & gummistövlar.

 Usch, idag e det riktigt gråmulet ute, vilket får mig att tänka på den där storyn jag lovade att förtälja er i förra blogginlägget.

 

Det var när vi nyligen hade flyttat till lilla Tidaholm från Göteborg. Vi hyrde då ett hus, som låg mitt i ingenstans, där vi endast hade skog och åkrar runtomkring oss. Jag lovar er att det finns många sköna historier om när vi bodde där. Men nu till denna storyn

 

Detta var första gången jag bodde i ett hus, så det var mycket nytt jag hade att tänka på, bland annat att köpa en brevlåda för vår post, detta på grund av att det inte fanns något brevinkast som jag var van vid. Denna brevlåda spikade jag stolt upp, alldeles själv.

 

Den aktuella dag jag ska berätta om, var en riktig höststorms dag, med ruskregn och kraftiga kastvindar, detta var någon gång i slutet av oktober, början av november (år2001).

 

Då skulle jag gå och hämta posten och eftersom vi nu faktiskt bodde på landet, mitt i ingenstans, drog jag bara på mig min morgonrock över mitt nattlinne och körde ner fötterna i ett par stora gummistövlar och traskade iväg mot väggren, till min fastspikade brevlåda.

 

När jag nästan är framme, ser jag till min fasa hur min brevlåda lossnar av en kraftigt kastvind och virvlar iväg över leråkern. Här gällde det att tänka snabbt, eller i ärlighetens namn tänkte jag nog inte alls. Utan börjar hysteriskt jagande, klafsa runt i denna väldigt geggiga åker för att få fatt den flygande brevlådan.

 

Tillslut får jag fatt i brevlådan (efter att snubblat runt i leran ett tag) och det är då som jag inser att postbilen har kommit och det är då som jag börjar tänka. Vad sjutton gör jag nu? Brevbäraren måste ju tro att jag är en fullkomlig galning som springer runt med morgonrocken fladdrandes efter mig i ett par alldeles förstora gummistövlar, hållandes i en brevlåda alldeles lerigt från topp till tå.

 

Men jag spelade cool, går fram till postbilen och säger med ett lerigt leende  ” god morgon” öppnar brevlådan och väntar tålmodigt att han ska lägga ner posten. Säger sedan lite överslätande ;- Tack, tja, jag hade spikat upp lådan. Rycker lite urskuldandes på axlarna, stänger lådan och går hem.

 

 

Tre månader senare ska jag in på posten för att hämta ut ett paket, så jag lämnar fram min legitimation till mannen i kassan, vilken jag aldrig sett innan. Han tittar på mig, på legitimationen igen, vänder sig till kollegorna (vilka jag heller aldrig sett förut) och säger;- De e hon, göteborgskan, hon som hade spikat upp sin brevlåda. Varav ett fnissade ljud hörs över hela posten. Sedan säger han till mig med ett mycket roat leende;- Det fattar ju varenda en, att det inte håller med att spika fast en brevlåda.

 

Det var väl just då som jag insåg att vi flyttat till en mindre stad.

 

Avlutar med en bild på ”syrran” och hennes nya warface, men så lätt skräms jag icke för det är JAG som har rekordet (hmmfr, 4 sekundersrekordet).


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!