Marieshjärnspöken

 Imorgon beger jag mig till Göteborg för att träffa kära dottern & svärson. Vi ska ha en härlig helg tillsammans och naturligtvis se finalen i Mello.

Sedan ska hon om jag har tur, fixa mina naglar, det är hon superduktigt på. Fast mina ÖGONBRYN kommer hon aldrig och detta med betoning på aldrig att få hjälpa mig med igen!!!!!!!

Som ni kanske förstår har hon redan gjort det EN gång. Detta var för några år sedan (men jag minns det som igår) som hon hjälpte mig att fixa till mina ögonbryn.

Detta var något som jag faktiskt aldrig hade gjort förut. Jo, det är sant, jag hade aldrig noppat, färgat eller gjort någonting med mina ögonbryn innan just den gången.

Min dotter tyckte då att det banne med var på tiden att jag fixade till dom och hon skulle ju hjälpa mig (förståss) Så vi började med färgen, svart. Redan där borde jag ju själv ana ugglor i mossen, då jag är ljus, både i bryn och i ansikte, men nä, jag satt där olyckligt ovetande om slutresultatet.

Så hon kletade på färgen och när jag frågade hur länge jag skulle sitta med kletet på brynen svarade hon lite svävande, tja, jag brukar sitta i ungefär i 20-25 min, så du kan väl sitt i en kvart i alla fall. Kvarten gick och jag gick för att skölja ur färgen.

Nu hör ju till saken att ni får tänka er att just för att jag har så ljusa bryn så har de aldrig uppfattas som ”buskiga” tidigare. Men det gjorde dom NU. När jag fått bort all färg, torkat mig i ansiktet, vilket gjorde att brynen ”ruggades” upp ytterligare så såg det ut som om jag hade två tjocka mustascher över ögonen. Chocken över denna syn när jag kollade mig i spegeln gav mig faktisk ett lättare hjärtstillestånd, då jag såg ett likblekt ansikte med kolsvarta lakritsremmar som ögonbryn stirra tillbaka.

 Jag rusade ur badrummet för att få ut mig min frustration över min ”hjälpsamma” dotter och att möjligtvis få lite sympati, men innan jag hann säga något bröt resterande av familjemedlemmar ut i hysteriskt gapflapp och det ända ord jag kunde urskilja mellan salvorna av skratt var;- du har ju ögonbryn som som som ,Saddam Hussien.

Detta gjorde att jag gjorde det enda rätta, jag låste in mig på toaletten i min förtvivlan. Efter en evighet knackade min son på dörren och när jag släppte in honom så tittade han på mig med stora ögon och säger; - Var inte ledsen mamma, jag ska säga till dem att sluta skratta (de hördes fortfarande hysteriska skratt) . Därefter stormar han ut och utbrister;- Sluta skratta åt mamma, hon kan inte hjälpa att hon fått killögonbryn. Behöver jag påpeka att skrattsalvorna ökade än mer?

Nä, numera bekostar jag mig att ”fixa” brynen på salong och då låter jag dom INTE bli plockade, utan trådande. Vilket är mycket mindre smärtsamt. Alltså något jag starkt rekommenderar.  

Avslutar med en hälsning till kära syster, kolla bilden och känn dig slagen, 4 sekunder är ändå 4 sekunder. Men nu tar jag & mina benhinner ledigt över helgen *pust*.