Marieshjärnspöken

En härlig måndagsmorgon efter en härlig helg var det tänkt att bli, jag började ju inte förrän klockan12:00 och sonen hade K-dag (på min tid hette det studiedag) från skolan.

Så jag låg och drog mig till klockan 9:00 och steg upp för att gå på mitt motionsband, men ICKE, för när jag väl skulle börja gå, kände jag att jag fick jävligt ont i benhinnorna på ena benet (ett lite pris jag får betala då jag prompt skulle slå syrrans rekord i fredags)

Struntade i bandet och gick in i duschen istället. Men när jag står där i duschen, så kände jag mig iakttagen. Och jojo, nog var jag iakttagen alltid, för högst upp på duschstången sitter det en stor fet spindel och glor på mig.

Jag har ju som sagt var spindelfobi, även om det nuförtiden inte är så farligt som förr, så jag sansade mig och höll ögonkontakt med spindeln och duschade vidare, då börjar spindelhelvetet röra sig, då brast det för mig!!! Jag vrålande rätt ut, på både hjälp och till spindel om att vara stilla, detta helt hysteriskt, men (som tur var, jag stod ju naken) inte kom sonen till sin mors räddning.

Tillslut hade jag lugnat ner så pass att jag kunde stänga av duschen, då kommer nästa grej, det knackar på ytterdörren. – Mamma, det knackar på dörren, du får öppna, ropar sonen från sitt rum.

Som om jag inte hörde det, då vår hund tokskällde. Jag virade in mig i en handduk och när jag är på väg mot ytterdörren, ser jag att det står en stor postbil utanför.

Jag fick öppnat dörren, med endast en handduk virrat om mig, droppandes blöt, en hund som skäller och hoppar hysteriskt.

Där utanför står en mycket road postgubbe med ett paket till mig. Men inte räckte det att jag tog emot paketet. Nä, det skulle signeras också.

Det var banne mig inte lätt, ska jag säga, hålla igen ytterdörren, hålla ett paket i handen, hålla undan hunden med foten och SAMTIDIGT skriva under fraktsedeln på en sådan där datamoj.

I det ögonblicket, tänkte jag med fasa, bara inte handduken glider av, bara inte handduken glider av.

Det var min ”lugna” morgon det. Så här i efterhand kom jag att tänka på hur länge den där postgubben stått utanför dörren, tänkt om han hört mig vråla som en galning också. Hmm man kan ju undra, för han såg onekligen mycket, mycket road ut.

Det får mig att tänka på en annan story som jag ”ställde” till med när vi var nyinflyttade till Tidaholm, men den sparar jag till en annan gång. Härligt väder har det varit hela dagen i alla fall.

Avslutar med en bild på världens bästa larmsystem.