Magras, innebandy och tacklingar

 Ikväll är det säsongsavslutning för sonens innebandy. Och i sann traditionsanda avslutas det med en match mot föräldrarna, det vill säga oss. Något som är en av årets höjdpunkter och som jag sett fram mot med en skräckblandad förtjusning.

 

Då drabbas jag av magras. Magen låter som om den är väldigt upprörd och detta varvat med magknip som eventuellt beror på att den inte blivit matad med en massa gott på ett tag. Hur som helst så får jag stå över detta år, tyvärr. Vill ju inte att det ska hända någon liten ”olycka”, om ni förstår vad jag menar.

 

Men det hindrar inte att jag berättar hur det gick FÖRRA gången vi hade match mot kidsen,

Jo, vi var den gången laddade till tusen för matchen, men innan matchen skulle man tydligen, som man alltid ska göra, värma upp.

 

Jag kan ju säga er att det är en rätt så stor skillnad på att sitta och TITTA på en uppvärmning, som att faktiskt själv delta i den. Det kan jag lova er att jag fick erfara, och det med besked.

 

Jag har ju en otroligt dålig koordinationsförmåga och i och med att själva uppvärmningen som tyvärr inte bara innehöll, vilket jag hade trott (hoppas) på, lite höga hopp, små jogga på stället och ruska lite på axlarna.

 

Nej, förutom ovanstående så innebar det att man indelad i lag skulle utföra vissa övningar och då gällde det att inte komma sist och allt detta MED klubba OCH boll, behöver jag säga att, ja, jag kom sist och att känslan som infinner sig när alla står och väntar på mig för att jag ska komma i mål, med bollen och klubban var rätt så pressande, speciellt i den tystnaden som blev i hela sporthallen.

 

Nåväl, jag överlevde konstigt nog uppvärmningen och då var det dags för matchen. Och jag kan lova er att OM ungarna var laddade, så maken på snudd överladdad.

 

När han väl fick tag i bollen så sprang han likt en ångvält (dock en snabb ångvält) över hela plan och den stackars unge som försökte stoppa honom, tacklades skoningslöst åt sidan och landade efter ett par kullebyttor på nästan andra planhalvan. När han sedan satte bollen, stenhårt i krysset hoppar han upp i luften gör en piruett, höjer näven och skriker segervisst, JAAAAAAAAAAA. Påpekar att övriga föräldrar bara stirrade häpet (och eventuellt chokade) på med nästan öppna munnar.

 

Själv valde jag mig att agera back, tänkte det kunde passa mig. Men när jag sedan ska försöka stoppa en unge för att komma nära målet med bollen, vad händer? Jo, mitt knä viker sig och jag ramlar platt fall över det stackars barnet, som trots allt klarade sig utan några (större) skador.

 

Till slut vann barnen välförtjänst över sina föräldrar och detta berodde säkerligen på deras uthållighet och kondition, lika mycket som förlusten berodde på det motsatta hos oss.

 

Så med facit i hand av förra gången, kanske det för vår sons skull räcker mer än väl att bara en av hans föräldrar e med ikväll =)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!