Jakt tjära & spänning

Plötsligt så hände det. Jag följde med maken på jakt. Förvisso har jag naturligtvis följt med honom EN gång tidigare, nämligen så sent som 1997 (ja, det får ju inte bli för tät mellan gångerna). 

 

Den gången var jag fortfarande en förortsbrud från Göteborg, där det var mer viktigt att ha snygga, häftiga kläder och skor än mer praktiska och varma. 

 

Så det är väl en underdrift att säga att det inte tog lång tid innan jag nästintill hackade tänder av kyla och mina fötter domnat bort av väta, då mina skor tydligen inte tålde gyttja och vatten så bra.

 

Dessutom hade jag fått med mig en sådan där liten hopfällbar grillstol, som jag till makens stora förtret ”råkade” slå i varje rot vi gick förbi, och det var en hel del rötter där i skogen kan jag meddela.  

 

Att röka var heller inte att tänka på!!! Nä nä, där skulle vi bara sitta ”på pass” och stirra in i en massa träd och vara tysta. 

 

Nu i onsdags var det då alltså dags igen. Denna gång hade jag minsann paltat på mig ordentligt. Här var det lager på lager på lager som gällde. 

 

Sedan var det dags att baxna mig upp i hans volvovalp, vilket inte var det lättaste, då jag likt en michilinigubbe både till utseende och vighet, kånkade mig upp i det hemska åbäket. 

 

Efter att ha överlevt offroad färden med hörseln i behåll var det dags att krypa in kojan. Där inne var det förvisso väldig smått men förvånansvärt mysigt med en stark doft av tjära. 

 

Efter att maken tänt upp en massa värmeljus, hällt upp kaffe och bjöd på gofika, var det faktiskt väldigt trevligt. 

 

Snabbt blev det plötsligt runt 20 grader i kojan och där satt jag och började svettas i alla min lager av kläder och värmepåsar som jag hade på mig.  

 

Efter en stund var det tydligen färdigmyst då maken blåste ut alla ljusen. Nu gällde det att vara tyst. Mörkret var kompakt. Där satt vi på helspänn och väntade på att ett byte inte ont anades skulle närma sig resorten. 

 

Då började min näsa att rinna, likt en kran droppade den och jag började snörvla, vilket fickmaken väsa lite smått irriterad att ”det där får du fixa med att göra strutar av pappret jag lagt i din ficka, men framförallt, gör det tyyyyyst”

 

Nåväl, med papperstrutar i näsan, satt vi där tysta. Det vill säga tills min mage började låta. Inte slutade den heller och jag kunde riktigt känna makens ilskna blickar bränna, där i mörkret. 

 

När klockan var 0.00, viskade jag lite försynt om vi inte skulle ge upp.Detta då maken faktiskt lovat att vi skulle ge upp senast klockan tolv.

 

”Nä, det är nu det börjar,” viskade han med en smått upphetsad stämman. Plötsligt  började han blåsa i en lockpipa!!! Viklet gjorde att jag började skratta, fast naturligtvis bara inombords. Sedan var det bara att stirra ut i det svagt gröna skenet och vänta...

 

Visst ”tyckte” vi oss kunna ana lite ögon som stirrade på oss inne i skogen samt lite småprassel. Men vad det än var så våga de sig inte fram. Om det sedan berodde på min kurrande mage, rinnande näsa eller maken lockljud får väl vara osagt. Klockan 01.00 gav vi upp.

 

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Anne

Härligt att läsa, fick en rolig morgon och sonen kom till och med in för att se varför jag skrattade då jag läste.. Gumman med de bilderna som jag fick i huvudet med strutarna i din näsa och hur du måste ha känt dig då du knappt kunde hålla masken och hålla dig för skratt.. Du skriver verkligen underhållanden och jag är verkligen glad att jag fått äran att läsa den :)
Kram till er Anne

Svar: Å tack finaste Anne. Nu bidde jag alldeles rörd av dina fina ord (dock utan pappersstrutar i näsan) Så roligt att du gillar mitt sätt att skriva och VILL läsa. Tackar allra ödmjukas och en Bamsekram till dig och din fina son❤️
Marie

2015-02-28 @ 14:05:35
URL: http://tassartyst.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!