Marieshjärnspöken

Nu har jag äntligen tagit tag i ett stort problem som jag dragits med sedan barnsben. Jag har nämligen börjat gå till tandläkaren.

-Tja, tänker kanske du, det e la inget märkvärdigt. Men det kan jag tala om att det är. För mig! Jag har så långt tillbaka som jag kan minnas, fått fullständig panik bara genom att tänka på tandläkaren.

Vad det kan beror på vet jag inte riktigt. Men vad jag däremot VET är att det inte blev bättre av den gången när jag som envis 13-åring blev borrad i ögonbrynet hos en tandläkare. Jo, du läste rätt. Men han gjorde ju naturligtvis inte detta med flit (vad jag vet, i alla fall ).

Utan det kanske berodde på att jag så fort det gjorde det allra minsta ont, drog bort hans hand. Som en ren reflex (läs överlevnadsinsikt) från min sida förstås. Oavsett så var det inget som han uppskattade i alla fall. Man kunde riktigt känna hur hans irritations växte i takt med att hans tålamod krympte, där inne i rummet, vilket i sin tur resulterade i att jag blev räddare och räddare.

Så tillslut så spände han sig för att komma någon vart med borren och ju mer han spände sig desto hårdare fick ju jag dra för att få bort hans hand, och ja, det slutade med jag blev borrad i ögonbrynet, med kraftigt blodvite som resultat.

Då blev minsann rollerna ombytta för nu var det jag som vrålandes höll för mitt öga, med blodet rinnandes mellan mina fingrar, medan tandläkaren febrilt försökte rycka loss min hand från ögat.

Jag minns än idag, hur tandläkarens skräckslagna blick förbyttes till ilska, när han lättat observerade att det ”bara” hade tagit i ögonbrynet när han och sköterskan fått bort min hand med våld.

Efter den händelsen så blev jag förvånande nog bannlyst från folktandvården i Lövgärdet under minst ett år. Och man kan väl säga att den tandvård som jag har ägnade mig åt efter det lilla missöde är till ett minimum.

Så nu är jag oerhört stolt över mig själv, som äntligen tagit tag i detta problem och börjat gå hos tandläkaren. Förvisso med hjälp av lugnade medicin i nuläget, men jag har nu faktiskt lagat två hål, utan missöden. Och vet ni vad, det gjorde inte det minsta ont.

Det enda som hände var väl att jag bet mig i läppen efter själva besöket, då jag kom på den briljanta idén att äta innan bedövningen släppt. Så jag har en fin fläskläpp att suga på i vårvärmen.

Avslutar med en bild från vår härliga Budapestresa, bredvid riktig guldman (dvs maken, förstås).