Marieshjärnspöken

Vilket underbart väder det varit idag, Kunde börja känna lite vårkänslor. Apropå känslor så undrar jag var min kära make egentligen hade för känslor igår. Ja, här kommer en story om maken igen. Men det här MÅSTE jag bara återberätta för er (vilket han från början berättat för mig)

Igår var maken på Frasses för att handla mat, för er som inte vet vad Frasses är kan jag förklara att det är en hamburgerkedja som finns här i Tidaholm (och uppåt i landet).

Nåväl, där står han i kön och väntar på sin tur, när det kommer in en familj med mamma, pappa och två barn.

Plötsligt så tittar de ena barnet (runt 8-10-årsålden) på maken och skiner upp med hela ansiktet, klappar sig på sin lilla mage, tittar beundrande upp på maken och utbrister :- Jag e hungrig, jättehungrig.

Till saken hör att den lille killen hade Downssyndrom och maken svarar att det är han med, hungrig alltså.

Killen fortsätter att skina som en sol och ler med hela ansiktet, går fram och ställer sig bredvid maken (fortfarande klappande på sin mage) tittar på sin mage och sedan på makens mage, varav han måttar med sina armar så långt ut han kan och skrattande ropar på sina föräldrar, högt och tydligt; Titta, titta, han har en jättestor mage, han är jättehungrig.

Föräldrarna rör inte en min utan fortsätter att stirra rakt fram som ingenting, medan sonen blir mer och mer exalterad, och börjar klappa maken på magen, samtidigt som han förtjust fortsätter ropa på sina misstänkt döva föräldrar om att de måste titta på den stora magen, som är såååå hungrig.  

Detta pågick ända tills maken lämnat (något lättad och mycket road) Frasses. Jissies, vad sjutton tänkte föräldrarna, eller de kanske var döva på riktigt.

Jag menar, gudarna ska veta att mina barn uttryckt knasiga saker när de varit små, men då har man ju haft vett att skyndsamt förflytta sig till annat ställe utom hörhåll.

Avslutar med en liten bild jag fick av syrran. Hon hade nämligen varit på öppet hus hos brandkåren med sina små barn idag. Och turligt nog fick brandkåren ett skarplarm, så hon och barnen fick se ur det såg ut live när de ryckte ut. Och eftersom syrran var tvungen att amma lilla Jonatan innan de skulle hem, så hann de även se när brandmännen kom åter.

Och då tänkte syrran, nu gäller det att passa på, för visst sjutton ska jag ha kort på barnen och en fullt utrustad brandman, sagt och gjort, syrran frågade (den inte ont anande brandmannen) om det gick bra att ta ett kort med honom och barnen. Jaaa, svarade han och vips så hade han en fullmatat Jonatan i famnen, och ja kortet det ser ni här.